beautyofgrace.blogg.se

Jag drömmer om att 2014 blir det året då du får möta Gud på ett alldeles speciellt sätt. Ett år där hans kärlek för dig får vara i fokus av allt. Ett år där du får så mycket av hans kärlek att det flödar över så att du kan ge av hans kärlek till andra runt om dig.

Jag drömmer om att du ska få vara med om en förvandling, i ditt liv, i din skola, i din familj och i din kyrka.

Jag drömmer om att det här ska bli det året ska bli det år där du tar nya steg i din tro, där du kommer närmre Gud än någonsin förut. Ett år där du växer tillsammans med Gud. Ett år där du låter Gud forma dig till den han vill att du ska bli. Ett år där du ser till Guds vilja och litar på honom.

Jag dömmer att du det här året ska våga ta steget att prata med någon när du behöver. Ingen ska behöva bära något själva i den här kyrkan. Vi finns till för varandra, och jag drömmer om en gemenskap där ingen av er känner sig rädda för att prata med någon, oavsett vad det gäller.

Jag drömmer om att 2014 blir det året som ingen lämnas utanför! Ett år där alla känner sig som en i gänget, ett år där vi bryr oss extra mycket om varandra och tar hand om varandra.

Och jag drömmer att du är den, som tar in andra i vår gemenskap, att du är den som blir en klippa för dina vänner.

Jag drömmer att du det här året hämtar all din styrka hos Gud, för han har aldrig slut på styrka, att du kommer till Gud när du är trött och behöver någon att vila mot.

Jag drömmer att du det här året ska lära dig att skilja på vad som bygger upp dig och vad som bryter ner dig. Att du ska lära dig vad som kommer från Gud och vad som är attacker mot din relation med Gud.

Jag önskar att du hittar och lär dig mer om vem du är, vilken identitet du har i Gud. Du ska inte behöva oroa dig för vad andra tycker och tänker om dig, för du ska få vara så säker på dig själv i Gud att det inte spelar roll vad andra säger att du är.

Jag drömmer att du det här året upptäcker och utvecklar dina gåvor. Att du vågar ta plats och använder dina gåvor som du har.

 

Jag drömmer om att du ska låta Gud ta dig till platser du aldrig någonsin trodde var möjligt och att du ska låta honom använda dig på ett gudomligt sätt, som du heller inte trodde var möjligt!

 

Jag är redo, är du redo?

 

På nyårskvällen så tog jag ett bad, för att slappna av ett tag. Jag hade med min dator för att lyssna på lovsång och ta en stund med Gud. Min pojkvän hade tidigare gjort samma sak och fått ett möte med Gud och jag kände en sån längtan att få vara med om samma sak. Jag behövde Gud och jag behövde stänga in mig för att inte ha något som stör mellan mig och Gud.

När jag är där i badet så tog det inte lång tid innan jag fick en tanke i huvudet. En bild som jag vet är lite haltande, men för mig funkar den om man använder den som jag fick den. Vilket man ska göra, inte lägga till eller ta bort något.

Jag hade bubblor och skum i mitt bad, och det här var vad som dök upp i mitt huvud, från Gud:

Jag vet att den här bilden är haltande, för när man badar måste man förr eller senare gå upp och torka sig och gå vidare med livet, men det fungerar när du är i badet. 

 

 Så för er som känner att ni behöver Gud, men det känns som att du inte får så bra kontakt, testa att stänga in dig med bara dig själv. Du kan ha lovsång, men stäng av facebook, mobilen och så. Ta en stund bara för Gud, där inget kan störa. Ett bad är perfekt. Ta ett bad med Gud, öppna dig för vad han vill säga dig, och bara vila i hans varma omslutande famn.

 

Det var länge sen jag skrev något här, dels för att mycket har hänt och dels för att jag inte har haft någon inspiration till att skriva. På den sidan har det varit öken.

Jag skulle vilja berätta om min dag. 

Imorse ringde klockan och jag klev upp för att gå till jobbet. Redan då kände jag att jag hade ont i ryggen.

Jag gick till bussen, den vanliga lovssångsspellistan valde jag bort, istället lyssnade jag på annan musik. 

När jag hoppat av bussen och gått till jobbet hade jag ännu mer ont i ryggen, och det blev bara värre och värre. 

Dagen gick och efter jobbet åkte jag hem till min pojkvän. Vi såg på undervisning tillsammans, det var bra, men på något sätt kunde jag inte riktigt ta in vad han sa. Efter ett tag var det dags att dra till kyrkan på bön. Jag fick ondare och ondare ju närmare vi kom. När vi kom dit hade bönen flyttats fram ett tag så jag gick och fixade lunch till imorgon. På ica kände jag mig värre och värre. jag handlade och gick sedan tillbaka. Då hade jag bestämt mig, jag skulle ta nästa buss hem, så jag missade bönen.

Dels var jag trött, och hade vid det laget väldigt ont i ryggen, men det var också något som drog mig bort från bönen. Det var något jag kände som inte var rätt. Jag tänkte att det går över om jag kommer hem och får lägga mig tidigt och sova.

Jag och min pojkvän bad en bön och sen gick jag till bussen. När jag gått ner för alla trapporna till bussen insåg jag att jag missat den, trots att klockan på mobilen sa att det var 4 minuter kvar.

Jag hade nästan ångest vid det laget, skulle jag gå tillbaka till kyrkan? Möta känslan jag kände, och kriga upp för trapporna med en brinnande smärta i ryggen? Jag övervägde i några minuter innan jag började gå upp för trappan. 

Halvvägs upp för trappan kom tårarna, det gjorde så ont. 

Men på något sätt tog jag mig upp och in i kyrkan igen.

Jag satte mig på en bänk längst bak och lät tårarna rinna. Gud undrar varför jag försöker fly från hans närhet? Det gör mig irriterad, för att jag vet att det är sant. För att jag inte känner att jag förtjänar att han älskar mig. Men ingen gör det, han älskar oss av nåd!

 

Efter ett tag kommer min pojkvän fram till mig och undrar varför jag gråter och jag säger att det gör för ont. Han ber för min rygg, ber för helande. Men jag känner ingen skillnad. Då frågar han mig: har du någonsin blivit helad? Tror du att du kan bli helad? Tror du att Gud vill hela dig?

Tankarna flyger i huvudet, jag har inte blivit helad, tror jag att det går, tror jag att Gud vill? 

Jag vet inte, men jag bestämmer mig för att säga ja, jag tror att Gud vill. 

Han ber igen, samtidigt som en annan i kyrkan sätter igång Lifehouse- everything.

Efter bara några sekunder av bön är smärtan borta, och texten talar inte in i mitt liv, den skriker in i mitt hjärta.

Jag behövde Gud, jag behövde hans närhet, hans kärlek, hans helande hand. 

När tårarna av smärta, glädje och kärlek är slut finns det kvar ett hjärta av kärlek, ett hjärta av Gud.

I bussen på vägen hem sätter jag på lifehouse igen och tittar upp mot himlen. Där visar Gud mig än en gång sin storhet. Han målar himlen i lila, rött, orange, gult, mörkblått, grått, vitt, turkost. Cirklar, sträck, prickar och andra mönster.

 

Han slutar aldrig att förvåna, han slutar aldrig att vilja vara nära oss, han slutar aldrig att vilja ha dig eller mig nära. Han ställde om min klocka, så att jag skulle missa bussen och gå tillbaka till kyrkan. Han skickade en låt som jag behövde, han skickade en människa som bad för mig som jag behövde, han visade mig sin storhet och mäktighet. Han visade att han och endast han är Gud!!

Om du som läser vill se klippet som skrek in i mitt hjärta så kolla här:

 

Detta har för mig blivit en otroligt stark text. Jag har hört den sen jag var liten, men då har det bara varit en sån där psalm som alla andra man sjöng i kyrkan.

Idag fick jag öppna mina ögon på nytt för den här. En riktigt gammal kvinna satt på samma buss som jag påväg hem från jobbet. Hon nynnade på 4 rader från den här psalmen. Om och om och om igen. Högt men kanske inte så rent. Men för mig blev det så starkt, för det kom från hennes hjärta. Sen dess har jag inte kunnat få texten ur mitt huvud. 

Hur kan en text som skrivits år 1865 träffa så rakt i hjärtat? Hur kan den tala så bra in i vad jag behöver?

 

Det finns ungefär lika många versioner av den här låten som den är gammal, men här är min absoluta favorit:

 

Come be the fire inside of me
Come be the flame upon my heart
Come be the fire inside of me
Until You and I are one

Tiden går så snabbt nu!
Våren har nästan blivit sommar, gräset har blivit grönt och snön är snart borta helt.

De skoluppgifter som nyss var 20 stycken är nu bara kanske 1 kvar och många kurser har redan avsultats.

De 100 dagarna kvar till studenten är plötsligt 26 stycken och om 34 dagar är det dags att flytta.

Jag är så otroligt glad och lycklig och allt går fort och lätt.

När under de senaste veckorna har man stannat upp och försökt ta in allt som händer?

När har man gett Gud tid?

Mitt i allt med skolan och flytt och allt som upptar mina tankar är det ibland som att mina stunder med Gud liksom.. glider iväg. Men jag vill inte ha det så.

När saker går bra så glömmer jag ibland att tacka Gud, då blir han den som jag vänder mig till när jag är ledsen eller mår dåligt. Det ska inte vara så.

Jag är inte nöjd med hur det är. Jag skäms över hur det har blivit. Det räcker inte för mig att bara vända mig till Gud i de jobbiga stunderna. Han vill ju dela ALLT med mig, så jag ska försöka.

Att ta mer tid till Gud, att hänga mer med honom. För då tror jag, att jag skulle må ännu bättre än jag gör. Trots att jag redan nu mår väldigt bra och är lycklig.

Gud är allt, då ska han också få vara med i allt.

Jag behöver dig Gud.

 

It's dark, so you can see the light

And it's hard, so you can know it's right.
And rain- nothing ever grows without you.
And hurt is just a chance to heal,
And tears are just a call to feel
And pain- Beauty's just a word without you

De flesta små tjejer drömmer om att hitta en drömprins att leva med. Någon som är underbar och perfekt.

 

När man blir lite äldre tycker man det är lite töntigt och tycker att alla pojkar är lite småkonstiga.

 

Vid en ännu äldre ålder finns det inga drömprinsar längre, det är bara påhitt.

 

Jag har hittat min drömprins, för mig är han underbar och perfekt. Han är som Guds gåva i mitt liv. Han är mer än vad jag någonsin kunnat fantisera och drömma om. Han krossar alla tankar om drömprinsar jag någonsin haft, han är den enda drömprinsen i mitt liv.

Jag tackar Gud för att han har lett mig till min drömprins, det är Gud som ska få äran. 
Min drömprins gör mig lyckligare än jag varit förut. 

Tack Gud och Tack Miguel för att du gör min till den lyckligaste flickan!

 

 

Livet innehåller en rad av massa val. Egentligen gör man val hela tiden. Man gör prioriteringar.

Vad är viktigast för mig, vad lägger jag min tid på?
Är det något viktigt, något som jag är stolt över, eller lägger jag helt enkelt ibland min tid fel?
Jag tror att man ganska ofta kanske prioriterar fel. Prioriterar annat framför Gud, annat framför saker som är viktigt.

Ibland känner man i efterhand att man valt fel, ibland vet man redan innan vad man kanske "borde välja".

Ibland känns det som att andra bestämmer vad man ska prioritera. Någon annan gör valet man måste göra själv. 

Även om jag ofta kanske prioriterar fel, så har jag en vilja. Jag har en vilja att kunna prioritera rätt oftare, och känna viljan att göra det som jag borde. Jag tror att man kan be Gud om hjälp med det. Han vill hjälpa oss att prioritera och välja. Han vill att vi ska leva våra liv sida vid sida med honom.

Så vad lägger du din tid på, vad är viktigt och vad prioriterar du?

När jag sitter och fyller i ansökningspapper för framtida bibelskola slår det mig att jag håller på att bli stor.

Snart, om bara drygt tre månader ska jag slänga mig ut ur mitt trygga bo hemma och flytta. Jag ska bo 70 mil från min mamma och pappa. Bort från min familj. Men också till min familj. 

Tanken att flytta och behöva klara sig själv är lite skrämmande. Tanken att jag faktiskt håller på att bli vuxen är lite skrämmande. Men samtidigt är den väldigt spännande!
Tänk att det är dags för mig. Jag har sett kompisar, andra i kyrkan som flyttar och gör annat med sina liv än bo hemma och göra ingenting. 

Det här är en naturlig del av livet, att flytta hemifrån. Trots det tror jag det är fler än jag som är lite nervös över det.

Man ska ju som ändå klippa banden med sina föräldrar! De kommer ju alltid att vara föräldrar till mig men när jag flyttar är det jag som har ansvaret. Ansvaret för mig själv och mitt liv. 

Mina föräldrar betyder mycket för mig och det kommer nog kännas jobbigt att ha dem 70 mil från mig. 

Jag tror ändå att det kommer bli bra. Avståndet mellan mig och mitt familjehem kommer göra så att jag inte bara kan fly hem om det blir jobbigt. Jag kan inte. Därför kommer det få mig att kämpa extra mycket eftersom det är så svårt att ge upp. 

Ge upp, det kan jag ju inte. Det finns inte med på kartan. Det blir ju att ge upp mitt liv?

Det händer inte!! 

Det som känns skönt inför hösten är att jag inte är ensam. Jag flyttar inte någonstans dit jag inte känner någon. Jag flyttar till min familj, inte min familj med min mamma och pappa och mina syskon. Men till min pojkvän, mina nära vänner och lite släktingar. Jag flyttar till en kyrka jag älskar, de har en gemenskap som är helt otrolig.

Så vad har jag att vara nervös för? Det kommer gå bra. 

Motgångar kommer att komma men jag har människor runt mig. Jag är inte ensam!
Dessutom har jag något mer som gör att jag aldrig blir ensam. Även om alla människor skulle lämna mig skulle jag inte bli ensam. För jag har Gud. Han lämnar mig aldrig och med honom får jag gå, genom hela mitt liv. Han hjälper till när det går bra, och han hjälper till när det går dåligt. Han är något att falla tillbaka på när man försöker flyga på sina egna vingar. En människas vingar kommer aldrig att bli färdigutvecklade, men när vingarna inte orkar bära, när man börjar falla, då är Gud där.

Så om du står framför en flytt eller en förändring i ditt liv:

Var inte orolig. Gud är med dig och du är aldrig ensam om du flyger med Gud!

För mig är det skillnad på att sjunga lovsång och lovsjunga.

Jag har kommit på mig själv många gånger i kyrkan att jag sjunger med bara för att de andra gör det. Ibland menar jag nog inte ens det jag sjunger, oftast tänker jag inte ens på vad jag sjunger. Det blir som bara en sång, som vilken som helst, bara att man sjunger den i kyrkan.

Att lovsjunga blir som att ta det till en annan nivå. Då menar man det man sjunger och det är verkligen till Gud. Det är inte för andra man sjunger, det är inte nåt uppträdande, en spelning eller något man gör för att visa hur bra man är på att sjunga och spela. Det blir fokus på Gud och man lovsjunger honom!
Det är en underbar känsla då det verkligen blir att man lovsjunger och inte bara sjunger med. 

Att lovsjunga Gud ger en sån frid och en otrolig lycka! 

Så fundera lite på det själv, sjunger du bara med i lovsången eller lovsjunger du Gud?
Menar du det du sjunger?
Jag har nu mer och mer börjat tänka på det här och jag vill verkligen mena det jag sjunger till Gud.

Lovsång för mig är inte bara en sång, det är ett sätt att lova och prisa Gud, det är ett sätt att ha kontakt med Gud. Och det vill jag verkligen inte bara ska bli nåt som man gör för att andra gör det, jag vill lägga mitt allt i det. Likaså när jag ber så vill jag ju mena det jag säger. Det är inte alltid lätt men det är verkligen värt att fundera på det!

Idag har varit en riktig tänkardag.

Jag har haft djupa samtal med en tjej jag känner, kring tro, relationer och annat som är viktigt. Det var länge sen jag och hon verkligen satte oss ner och pratade. Vi har båda känt liknande saker men inte pratat med folk om det.

Vi insåg att vi sitter i samma båt, vi har samma problem och samma saker som oroar oss.

Hur kommer det sig, att man ibland är så rädd för att be folk om hjälp?
Eller att berätta för andra hur man egentligen har det?

Om jag ser till mig själv så är svaret på frågan rädsla för ensamhet.
Jag är rädd att folk ska få en annan bild av mig eller inte "orka" med att veta hur jag verkligen känner och tänker. Så därför håller jag det inom mig.

Sen klagar jag på att ingen bryr sig.

Hur ska de veta att de behöver bry sig extra mycket, hur ska de veta att jag behöver en extra kram?
Hur ska de veta att jag mår dåligt, om jag inte berättar det?

Man måste överväga, ska rädslan för att bli lämnad ensam bli större än att ta chansen att våga berätta?

Det är nog sällan som folk lämnar en efter att man berättat hur man mår. Jag har varit med om att folk har tagit avstånd litegrann, men ingen har ju faktiskt lämnat mig. Så varför skrämmer det mig? Varför kan jag inte bara ta mod till mig och säga till någon jag känner bra: kan vi prata lite?

Vad som än skulle hända, så är Gud med mig. Han lämnar mig aldrig ju, så jag behöver ju egentligen inte vara rädd. Så det värsta som kan hända är att jag öppnar mig för en person, som går iväg och inte vill höra mer. Men då har jag ju ändå Gud!

Det bästa som kan hända, är ju att personen verkligen bryr sig. Och jag tror att i de flesta fall så är det vad som kommer att hända.

Ibland måste man bara strunta i sina rädslor och sluta oroa sig. Man kan inte innan veta hur det ska bli, men det bör inte hindra en från att köra på.

Låt inte det som eventuellt kan hindra dig, stå helt i din väg.

Bär inte på dina sorger själv, för jag vet, att det blir inte bättre då.

Man behöver någon att prata med, någon att gråta med, någon som förstår.

Glöm dock aldrig, att Gud alltid är med dig!

Let go, let God!

Jag känner världens finaste människa!
Det är en människa som får mig att vilja veta mer om Gud, får mig att vilja söka Gud mer och mer!
Det är en människa som inspirerar mig och peppar mig till 100%.

Den här människan litar jag på, jag känner mig uppskattad och behövd.

Jag tror att Gud har fört oss samman.
Jag tror att Gud har en plan för oss!

Han är Guds gåva i mitt liv, och det tackar jag Gud för varje dag.

Gud är god, han är kärleksfull och god.

Han får mig att känna Guds kärlek ännu mer, han får mig att lära känna Gud.

Jag önskar att alla får möta en sån här människa, och får känna en sån innerlig lycka.

 

Livet med Gud är inte alltid lätt, men livet utan Gud skulle vara så mycket svårare. 

Det är Gud jag alltid kan luta mig tillbaka på, han finns alltid där och bryr sig alltid. Han älskar mig.

Han älskar också dig som läser det här. Oavsett om du lever med honom eller utan honom, så älskar han dig.

Det finns inget som du gör eller har gjort som kan få honom att älska dig mindre! Om du läser det här och inte tror på Gud, detta gäller dig. Detta gäller även dig som tror på Gud:

 

Även om du inte tror på Gud, så tror Gud på dig! 

Han älskar dig som sitt eget barn. Du är en dyrbar skatt. 

Han vill dig väl, han ser på dig med en kärleksfull blick. 

När du gör saker som blir fel, när du är elak mot andra, vill han hjälpa dig.

När du är ledsen, när du är arg, då vill han inget annat än att du ska komma till honom. 

Inför Gud behöver du inte skämmas. För det finns inget, inget, som skulle få honom att älska dig mindre. 

Gud förlåter dina fel och brister, om du låter honom göra det. 

 

Gud visste från början att vi människor inte är perfekta, han skapade oss ju. Han hade en plan.

Han sände sin son Jesus, som dog på korset för din skull. Han tog våra synder, så att vi skulle slippa bära dem! 

Gud visste att vi inte skulle orka bära på våra egna synder. Situationer vi kanske själva sätter oss i, eller sätter andra i, han visste att vi inte skulle orka bära på skammen, bära på synden. 

Därför skickade han Jesus, som tog det från oss. Så att vi skulle kunna leva. 

Fattar du, att Gud skickade sin egna son just för dig? För att ditt liv skulle vara lättare att leva?

Förstår du vilken kärlek Gud har för dig!!

Han älskar dig!

Guds kärlek för dig är oändlig!

Han vill leva ditt liv med dig, det enda du behöver göra är att öppna ditt hjärta för honom. 

Gud vill inte tvinga sig på någon, men han vill inget hellre än att du ska välkomna honom.

 

Jag brukar ganska ofta oroa mig för saker. Jag är rädd för mycket.

Hur det ska gå i skolan, om jag kommer orka med allt som händer.

Hur framtiden ser ut, vad ska jag bli, vad ska jag göra?

Jag är rädd för ensamhet. Jag är rädd för att ställas inför jobbiga situationer
Jag oroar mig och är rädd för mycket egentligen.

Det är jobbigt! Att vara orolig och rädd tar på krafter man behöver till annat. Så varför är jag då det?

Varför kan jag inte bara släppa det? 

 

Den här kvällen har jag varit rädd att det ska hända saker med de männniskor jag älskar. Ibland får jag nåt konstigt ryck och är jätterädd att något ska hända någon. Det är en konstig känsla som kommer krypande. En känsla som säger att jag borde vara rädd. En känsla som säger att något kommer hända. Ingen gång då jag har haft den här känslan har det hänt något. Så varför låter jag känslan ta över? 

Därför att jag är rädd att nån gång kommer det vara sant. Jag är rädd att jag inte kommer orka. Nån gång kommer det hända något med någon jag älskar. Men vad tjänar det egentligen till att vara orolig? Jag kommer aldrig veta i förväg när något kommer hända. Det blir lite som att sörja något som inte har hänt. Det är illa ju, det är jobbigt. 

Jag tänkte att det kanske blir lite bättre om jag sätter igång lite lovsång, då kanske oron lägger sig lite. Men spotify ville inte fungera. Jag kom inte åt min musik på min dator, och youtube ville inte heller fungera. Jag tänkte, varför? Varför händer det här just nu?

Jag snackade lite med en kompis, inte om det här, utan bara helt vardagliga grejer. Jag skrev att jag skulle läsa bibeln. Han skrev: Johannes 14. Jag tänkte i mitt huvud, "jag kan skriva att jag ska läsa det", men egentligen ville jag läsa något annat. Jag vet inte varför, men något sa till mig att jag inte skulle läsa det stället. Jag har ingen aning om varför. Men jag tog fram bibeln och tvingade mig själv att slå upp Johannes 14, jag hade ju trots allt sagt att jag skulle läsa det. Redan första versen inser jag varför. I Johannesevangeliet kapitel 14 och vers 1 står det: "Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig." 

 

All den här oron, all rädslan och känslan av att inte vilja läsa det bibelordet, att det inte fungerade att sätta igång lovsång någonstans, det kom inte från Gud. Det var något som ville att jag skulle gräva ner mig i min oro, något som inte ville att Gud skulle nå fram till mig när jag behöver honom.

Men vill du veta en god nyhet?

 

Gud har övervunnit det onda!

Gud är god, och han är så mycket större än allt annat! 

Gud är större än oro!

Gud är större än rädsla!

Gud är större än alla onda krafter som finns!

Gud är större än allt annat!

Gud har övervunnit allt annat!!

Gud är så stor, han är så god och han vill oss väl.

När andra inte vill att vi ska lyckas, när andra gör sitt bästa för att få dig ledsen, när andra vill se dig misslyckas.

Då står Gud med dig och tror på dig. Han vet att du kan lyckas, han hejar på dig och han vill se dig lycklig. Gud fyller dig med kärlek! Han sände sin son, att dö för dig. För att du skulle få leva. 

Låt då inte oron ta över. Låt inte rädslan ta över. Låt inget annat än Gud ta över ditt liv. 

Tro på Gud och lägg ditt liv i Guds händer, då kommer det ske stora saker. 

Gud sviker aldrig!

Det där med att säga hejdå..

Det har alltid varit jobbigt, men inget klår hur jobbigt det var för några dagar sen.

Att säga hejdå till en av de viktigaste personerna i mitt liv. 

Att veta att vi inte ses på flera veckor, det är tungt.

 

Men vet du vad? 
Gud är god. 

Om man vänder på det här så är det ju helt otroligt, anledningen till att det var så jobbigt är ju för att personen betyder så mycket. Då borde jag vara glad för att Gud har placerat honom i mitt liv just nu! 

Glad och tacksam.

Jag är tacksam, helt otroligt tacksam. En så underbar människa finns i mitt liv! Det gör mig så otroligt lycklig.

Det här är från Gud, det tror jag verkligen!! 

Det gör att jag trots allt har hopp, jag vet att vi kommer ses igen. Jag vet att Gud har stora planer med det här, därför försöker jag se på det positivt. Några veckor går fort. Sen ses vi igen! 

Fram tills dess, ska jag göra det bästa av situationen och lita på Gud.

För Gud är alltid god, han vill alltid väl! 

 

Nu var det länge sen jag skrev något här. Det betyder inte att det inte hänt något, det har hänt en massa grejer. 

Nyårskonferensen Unite13 i Västerås var en festival full av Gud. 

Ett ställe där man verkligen kände Guds kraft och närvaro. Att få fira nyår med några av mina bästa vänner och Gud, det kan inte bli bättre. 

Jag brukar aldrig ha nyårslöften, mest för att jag aldrig kommer på något bra. Och kommer jag på något så känns det ändå inte värt att hålla det, för det är något som jag egentligen inte vill.

Men i år är det annorlunda. I år har jag ett nyårslöfte. 

Och jag tänker göra mitt bästa för att hålla det.

Mitt nyårslöfte är att omge mig av sånt som får mig att må bra. Jag har bestämt mig att stå helt utanför sånt som jag mår dåligt av. 

Det är egentligen inget nyårslöfte, det är ett löfte jag ska kämpa mot i hela mitt liv. Om jag vet att jag mår dåligt eller blir ledsen av något som går att undvika, varför ska man då göra det? 
Vissa grejer är ju svåra att undvika och vissa saker kan man inte rå för, och det här nyårslöftet kommer ju inte göra att jag alltid är glad eller alltid mår bra. Men det är ett steg på vägen för att må bättre. 
Jag skulle tipsa er alla som läser det här. Nu inför det nya året, se efter vad som får dig att må bra istället för dåligt. Ägna dig åt det som är bra istället för det som är dåligt. 

Omge dig av personer som får dig att må bra. Omge dig av kärlek, värme och framför allt, Gud.

Med honom är ingenting omöjligt! 

Längtan

Förväntan

Kärlek

Hopp

 

känslor som fyller mig när jag ser framåt mot jullov.

Tack Jesus!