beautyofgrace.blogg.se

Jag drömmer om att 2014 blir det året då du får möta Gud på ett alldeles speciellt sätt. Ett år där hans kärlek för dig får vara i fokus av allt. Ett år där du får så mycket av hans kärlek att det flödar över så att du kan ge av hans kärlek till andra runt om dig.

Jag drömmer om att du ska få vara med om en förvandling, i ditt liv, i din skola, i din familj och i din kyrka.

Jag drömmer om att det här ska bli det året ska bli det år där du tar nya steg i din tro, där du kommer närmre Gud än någonsin förut. Ett år där du växer tillsammans med Gud. Ett år där du låter Gud forma dig till den han vill att du ska bli. Ett år där du ser till Guds vilja och litar på honom.

Jag dömmer att du det här året ska våga ta steget att prata med någon när du behöver. Ingen ska behöva bära något själva i den här kyrkan. Vi finns till för varandra, och jag drömmer om en gemenskap där ingen av er känner sig rädda för att prata med någon, oavsett vad det gäller.

Jag drömmer om att 2014 blir det året som ingen lämnas utanför! Ett år där alla känner sig som en i gänget, ett år där vi bryr oss extra mycket om varandra och tar hand om varandra.

Och jag drömmer att du är den, som tar in andra i vår gemenskap, att du är den som blir en klippa för dina vänner.

Jag drömmer att du det här året hämtar all din styrka hos Gud, för han har aldrig slut på styrka, att du kommer till Gud när du är trött och behöver någon att vila mot.

Jag drömmer att du det här året ska lära dig att skilja på vad som bygger upp dig och vad som bryter ner dig. Att du ska lära dig vad som kommer från Gud och vad som är attacker mot din relation med Gud.

Jag önskar att du hittar och lär dig mer om vem du är, vilken identitet du har i Gud. Du ska inte behöva oroa dig för vad andra tycker och tänker om dig, för du ska få vara så säker på dig själv i Gud att det inte spelar roll vad andra säger att du är.

Jag drömmer att du det här året upptäcker och utvecklar dina gåvor. Att du vågar ta plats och använder dina gåvor som du har.

 

Jag drömmer om att du ska låta Gud ta dig till platser du aldrig någonsin trodde var möjligt och att du ska låta honom använda dig på ett gudomligt sätt, som du heller inte trodde var möjligt!

 

Jag är redo, är du redo?

 

På nyårskvällen så tog jag ett bad, för att slappna av ett tag. Jag hade med min dator för att lyssna på lovsång och ta en stund med Gud. Min pojkvän hade tidigare gjort samma sak och fått ett möte med Gud och jag kände en sån längtan att få vara med om samma sak. Jag behövde Gud och jag behövde stänga in mig för att inte ha något som stör mellan mig och Gud.

När jag är där i badet så tog det inte lång tid innan jag fick en tanke i huvudet. En bild som jag vet är lite haltande, men för mig funkar den om man använder den som jag fick den. Vilket man ska göra, inte lägga till eller ta bort något.

Jag hade bubblor och skum i mitt bad, och det här var vad som dök upp i mitt huvud, från Gud:

Jag vet att den här bilden är haltande, för när man badar måste man förr eller senare gå upp och torka sig och gå vidare med livet, men det fungerar när du är i badet. 

 

 Så för er som känner att ni behöver Gud, men det känns som att du inte får så bra kontakt, testa att stänga in dig med bara dig själv. Du kan ha lovsång, men stäng av facebook, mobilen och så. Ta en stund bara för Gud, där inget kan störa. Ett bad är perfekt. Ta ett bad med Gud, öppna dig för vad han vill säga dig, och bara vila i hans varma omslutande famn.

 

Det var länge sen jag skrev något här, dels för att mycket har hänt och dels för att jag inte har haft någon inspiration till att skriva. På den sidan har det varit öken.

Jag skulle vilja berätta om min dag. 

Imorse ringde klockan och jag klev upp för att gå till jobbet. Redan då kände jag att jag hade ont i ryggen.

Jag gick till bussen, den vanliga lovssångsspellistan valde jag bort, istället lyssnade jag på annan musik. 

När jag hoppat av bussen och gått till jobbet hade jag ännu mer ont i ryggen, och det blev bara värre och värre. 

Dagen gick och efter jobbet åkte jag hem till min pojkvän. Vi såg på undervisning tillsammans, det var bra, men på något sätt kunde jag inte riktigt ta in vad han sa. Efter ett tag var det dags att dra till kyrkan på bön. Jag fick ondare och ondare ju närmare vi kom. När vi kom dit hade bönen flyttats fram ett tag så jag gick och fixade lunch till imorgon. På ica kände jag mig värre och värre. jag handlade och gick sedan tillbaka. Då hade jag bestämt mig, jag skulle ta nästa buss hem, så jag missade bönen.

Dels var jag trött, och hade vid det laget väldigt ont i ryggen, men det var också något som drog mig bort från bönen. Det var något jag kände som inte var rätt. Jag tänkte att det går över om jag kommer hem och får lägga mig tidigt och sova.

Jag och min pojkvän bad en bön och sen gick jag till bussen. När jag gått ner för alla trapporna till bussen insåg jag att jag missat den, trots att klockan på mobilen sa att det var 4 minuter kvar.

Jag hade nästan ångest vid det laget, skulle jag gå tillbaka till kyrkan? Möta känslan jag kände, och kriga upp för trapporna med en brinnande smärta i ryggen? Jag övervägde i några minuter innan jag började gå upp för trappan. 

Halvvägs upp för trappan kom tårarna, det gjorde så ont. 

Men på något sätt tog jag mig upp och in i kyrkan igen.

Jag satte mig på en bänk längst bak och lät tårarna rinna. Gud undrar varför jag försöker fly från hans närhet? Det gör mig irriterad, för att jag vet att det är sant. För att jag inte känner att jag förtjänar att han älskar mig. Men ingen gör det, han älskar oss av nåd!

 

Efter ett tag kommer min pojkvän fram till mig och undrar varför jag gråter och jag säger att det gör för ont. Han ber för min rygg, ber för helande. Men jag känner ingen skillnad. Då frågar han mig: har du någonsin blivit helad? Tror du att du kan bli helad? Tror du att Gud vill hela dig?

Tankarna flyger i huvudet, jag har inte blivit helad, tror jag att det går, tror jag att Gud vill? 

Jag vet inte, men jag bestämmer mig för att säga ja, jag tror att Gud vill. 

Han ber igen, samtidigt som en annan i kyrkan sätter igång Lifehouse- everything.

Efter bara några sekunder av bön är smärtan borta, och texten talar inte in i mitt liv, den skriker in i mitt hjärta.

Jag behövde Gud, jag behövde hans närhet, hans kärlek, hans helande hand. 

När tårarna av smärta, glädje och kärlek är slut finns det kvar ett hjärta av kärlek, ett hjärta av Gud.

I bussen på vägen hem sätter jag på lifehouse igen och tittar upp mot himlen. Där visar Gud mig än en gång sin storhet. Han målar himlen i lila, rött, orange, gult, mörkblått, grått, vitt, turkost. Cirklar, sträck, prickar och andra mönster.

 

Han slutar aldrig att förvåna, han slutar aldrig att vilja vara nära oss, han slutar aldrig att vilja ha dig eller mig nära. Han ställde om min klocka, så att jag skulle missa bussen och gå tillbaka till kyrkan. Han skickade en låt som jag behövde, han skickade en människa som bad för mig som jag behövde, han visade mig sin storhet och mäktighet. Han visade att han och endast han är Gud!!

Om du som läser vill se klippet som skrek in i mitt hjärta så kolla här:

 

Detta har för mig blivit en otroligt stark text. Jag har hört den sen jag var liten, men då har det bara varit en sån där psalm som alla andra man sjöng i kyrkan.

Idag fick jag öppna mina ögon på nytt för den här. En riktigt gammal kvinna satt på samma buss som jag påväg hem från jobbet. Hon nynnade på 4 rader från den här psalmen. Om och om och om igen. Högt men kanske inte så rent. Men för mig blev det så starkt, för det kom från hennes hjärta. Sen dess har jag inte kunnat få texten ur mitt huvud. 

Hur kan en text som skrivits år 1865 träffa så rakt i hjärtat? Hur kan den tala så bra in i vad jag behöver?

 

Det finns ungefär lika många versioner av den här låten som den är gammal, men här är min absoluta favorit:

 

"I've been waiting to tell you some of my thoughts
that you really need to hear.
My heart overflows with such love for you, my child.
I get excited when you take the time to listen to
my voice and choose to spend a moment with me.
It's why I created you.
I want to have fellowship with you.
The fellowship I desire to share with you is
something special, something I have only with you.
I have millions of children that I love deeply,
but I only have one you.
Do you realize how precious you are to me?
I want to share with you a bit more about
this special kind of fellowship.
I think you've heard that word so often that it has
lost some of the meaning I've given it.

The fellowship I desire to have with you is unique.
It's unlike the fellowship I have with anyone else on the planet.
I will share this intimacy with you and only you.
It is something that is ours and nobody else's.
I know that's hart to believe, but it's true.
The fellowship I desire to have with you is shared.
Not only can you pour your heart out to me,
but I have things to share with you.
I want you to understand my heart as much as I understand yours.
I have secrets and desires that I want you to know about.
It's so exhilarating to me that I can share my heart with you.
I think you'll be excited to hear the things, too.

The fellowship I desire to have with you is joyful.
I love your worship.
It's absolutely the most beautiful thing I get to see.
I love the way it draws you to me and fills your heart with joy.
Feel my pleasure as you worship me.
I freely give it to my children.
The fellowship I desire to have with you is intimate.
There's nothing hidden between us.
I know the things that no one else knows.
I understand how much you've been hurt and wounded.
I want to talk about those things with you.
I want you to allow me to bring healing to those areas.
Stop hiding them from me.
Come to me, my child.
Open your whole heart when you share with me about them,
not just the safe parts.
I really do know how to bring restoration.
Just trust that my way is best and trust that
My path of healing is for your good.

The fellowship I desire to have is passionate.
This is where I want you to understand my heart for you.
The world tries to spoil this part of our fellowship by
labeling it as too emotional,
but they can't taint the love I have for you!
It is passionate love that I give freely.
I gave you emotions as part of your being and I love
being involved in that part of your life.
I want to experience life with you and share every moment!"

An Open Letter from God (written by Travis Ross)

http://www.youtube.com/watch?v=CjCIwXrwzVE&feature=c4-overview&playnext=1&list=TLgmma5nuSTTs

Livet med Gud är inte alltid lätt, men livet utan Gud skulle vara så mycket svårare. 

Det är Gud jag alltid kan luta mig tillbaka på, han finns alltid där och bryr sig alltid. Han älskar mig.

Han älskar också dig som läser det här. Oavsett om du lever med honom eller utan honom, så älskar han dig.

Det finns inget som du gör eller har gjort som kan få honom att älska dig mindre! Om du läser det här och inte tror på Gud, detta gäller dig. Detta gäller även dig som tror på Gud:

 

Även om du inte tror på Gud, så tror Gud på dig! 

Han älskar dig som sitt eget barn. Du är en dyrbar skatt. 

Han vill dig väl, han ser på dig med en kärleksfull blick. 

När du gör saker som blir fel, när du är elak mot andra, vill han hjälpa dig.

När du är ledsen, när du är arg, då vill han inget annat än att du ska komma till honom. 

Inför Gud behöver du inte skämmas. För det finns inget, inget, som skulle få honom att älska dig mindre. 

Gud förlåter dina fel och brister, om du låter honom göra det. 

 

Gud visste från början att vi människor inte är perfekta, han skapade oss ju. Han hade en plan.

Han sände sin son Jesus, som dog på korset för din skull. Han tog våra synder, så att vi skulle slippa bära dem! 

Gud visste att vi inte skulle orka bära på våra egna synder. Situationer vi kanske själva sätter oss i, eller sätter andra i, han visste att vi inte skulle orka bära på skammen, bära på synden. 

Därför skickade han Jesus, som tog det från oss. Så att vi skulle kunna leva. 

Fattar du, att Gud skickade sin egna son just för dig? För att ditt liv skulle vara lättare att leva?

Förstår du vilken kärlek Gud har för dig!!

Han älskar dig!

Guds kärlek för dig är oändlig!

Han vill leva ditt liv med dig, det enda du behöver göra är att öppna ditt hjärta för honom. 

Gud vill inte tvinga sig på någon, men han vill inget hellre än att du ska välkomna honom.

 

Jag brukar ganska ofta oroa mig för saker. Jag är rädd för mycket.

Hur det ska gå i skolan, om jag kommer orka med allt som händer.

Hur framtiden ser ut, vad ska jag bli, vad ska jag göra?

Jag är rädd för ensamhet. Jag är rädd för att ställas inför jobbiga situationer
Jag oroar mig och är rädd för mycket egentligen.

Det är jobbigt! Att vara orolig och rädd tar på krafter man behöver till annat. Så varför är jag då det?

Varför kan jag inte bara släppa det? 

 

Den här kvällen har jag varit rädd att det ska hända saker med de männniskor jag älskar. Ibland får jag nåt konstigt ryck och är jätterädd att något ska hända någon. Det är en konstig känsla som kommer krypande. En känsla som säger att jag borde vara rädd. En känsla som säger att något kommer hända. Ingen gång då jag har haft den här känslan har det hänt något. Så varför låter jag känslan ta över? 

Därför att jag är rädd att nån gång kommer det vara sant. Jag är rädd att jag inte kommer orka. Nån gång kommer det hända något med någon jag älskar. Men vad tjänar det egentligen till att vara orolig? Jag kommer aldrig veta i förväg när något kommer hända. Det blir lite som att sörja något som inte har hänt. Det är illa ju, det är jobbigt. 

Jag tänkte att det kanske blir lite bättre om jag sätter igång lite lovsång, då kanske oron lägger sig lite. Men spotify ville inte fungera. Jag kom inte åt min musik på min dator, och youtube ville inte heller fungera. Jag tänkte, varför? Varför händer det här just nu?

Jag snackade lite med en kompis, inte om det här, utan bara helt vardagliga grejer. Jag skrev att jag skulle läsa bibeln. Han skrev: Johannes 14. Jag tänkte i mitt huvud, "jag kan skriva att jag ska läsa det", men egentligen ville jag läsa något annat. Jag vet inte varför, men något sa till mig att jag inte skulle läsa det stället. Jag har ingen aning om varför. Men jag tog fram bibeln och tvingade mig själv att slå upp Johannes 14, jag hade ju trots allt sagt att jag skulle läsa det. Redan första versen inser jag varför. I Johannesevangeliet kapitel 14 och vers 1 står det: "Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig." 

 

All den här oron, all rädslan och känslan av att inte vilja läsa det bibelordet, att det inte fungerade att sätta igång lovsång någonstans, det kom inte från Gud. Det var något som ville att jag skulle gräva ner mig i min oro, något som inte ville att Gud skulle nå fram till mig när jag behöver honom.

Men vill du veta en god nyhet?

 

Gud har övervunnit det onda!

Gud är god, och han är så mycket större än allt annat! 

Gud är större än oro!

Gud är större än rädsla!

Gud är större än alla onda krafter som finns!

Gud är större än allt annat!

Gud har övervunnit allt annat!!

Gud är så stor, han är så god och han vill oss väl.

När andra inte vill att vi ska lyckas, när andra gör sitt bästa för att få dig ledsen, när andra vill se dig misslyckas.

Då står Gud med dig och tror på dig. Han vet att du kan lyckas, han hejar på dig och han vill se dig lycklig. Gud fyller dig med kärlek! Han sände sin son, att dö för dig. För att du skulle få leva. 

Låt då inte oron ta över. Låt inte rädslan ta över. Låt inget annat än Gud ta över ditt liv. 

Tro på Gud och lägg ditt liv i Guds händer, då kommer det ske stora saker. 

Gud sviker aldrig!

Det var i början av trettiotalet, skolläraren stod på trappan utanför det fattiga lilla torpet och bad att få stiga på. De båda föräldrarna släppte häpet in honom i köket. Han slog sig ner i kökssoffan och berättade att deras dotter klarade sig ovanligt bra i skolan, hon hade ett läshuvud långt utöver det vanliga. Det vore illa om hon inte fick möjlighet att studera vidare.

Föräldrarna hade inte fler barn. Visserligen var torpet litet men de lovade ändå att göra sitt yttersta för att flickan skulle få studera. Åren gick, föräldrarna höll sitt löfte och flickan lyckades med sina studier. Hon tillhörde de ytterst få torparflickor på den tiden som fick möjlighet att ta studenten.

Efter detta låg hela världen öppen för henne, hon kunde välja vilket framtidsyrke hon ville. Det blev juridikstudier i den kungliga huvudstaden. Också dessa studier gick ovanligt bra, alla förstod att det skulle bli något särskilt med den flickan. 

Men så kom det ett brev hemifrån torpet. Mamma berättade att pappa hade blivit svårt sjuk, han kunde inte längre ta hand om jorden och djuren.Och även om mamma inte skrev något om det, så kunde dottern ana en stilla vädjan mellan raderna att hon skulle försöka komma hem och hjälpa till. Flickan pratade med sina lärare. De menade att hon kunde göra studieuppehåll en termin eller två för att ta hand om sin pappa. Sedan var det bara att komma tillbaka och fullfölja studierna.

Flickan åkte hem, men det hon trodde skulle stanna vid några månader blev till fyrtio år. Nu gick hon där bakom kistan för att följa sin pappa till den sista vilan. Ett par grannar gick bakom henne och några gamla vänner, fler var vi inte. Jag gick sist.

Ingen sa något, var och en av oss gick i egna tankar. Det lilla följet kom fram till graven, mamman vilade där sedan mer än tio år tillbaka. Nu skulle de båda makarna åter förenas. Kistan sänktes, sedan steg den nu sextioåriga dottern fram för att ta avsked. Både hennes mor och far låg där, allt det hon offrat sitt liv på fanns nu begravt i mörk och kall jord.

Efter det stilla avskedet ute vid graven vandrade vi tillbaka mot kyrkan igen. Jag gick bredvid dottern. Då kunde jag inte annat än ställa den där frågan som nog de flesta av oss undrat över. 

-Känns inte detta bittert? frågade jag. Du lämnade framgångsrika juridikstudier för att ta hand om dina båda föräldrar. Du kunde arbetat som advokat eller domare på vilken ort som helst i landet. Istället fick du återvända till torpet hemma i Småland och nu har du följt både mamma och pappa till sista vilan.

Kvinnan såg förvånat på mig. Sedan skakade hon på huvudet.

- Nej, sa hon. Vem som helst skulle kunnat bli advokat eller domare, men vem som helst kunde inte ta hand om mina sjuka föräldrar. Jag är glad att jag gjorde det!

 

Djupt ner i den kristna skattkammaren finns kallelsetanken, tron på att Gud har en tanke med varje människa. För någon kan kallelsen innebära att ge sig iväg över halva jordklotet, för en annan handlar kallelsen om att lämna hemmet för att studera juridik. Och för en tredje kan det kanske innebära att stanna kvar hos sina åldrande föräldrar i ett litet torp i Småland.

Vilken kallelse vi än har, så är livets största glädje inte att bli berömd eller att lyckas. Det viktigaste är att bli det Gud vill vi ska bli och att vara där Gud vill vi ska vara. För honom finns inga små uppgifter eller obetydliga platser.

 

 

Det var en frisk och klar förmiddag i början av maj. Snön hade smält bort och vårfåglarna kvittrade från träden. Alla skolbarnen var ute på halv-tio rast. Vissa spelade fotboll, andra hoppade rep. Många stod där i små utspridda klungor och bara pratade.

Då hördes ett dovt muller någonstans långt bortifrån. Med ens upphörde all lek. Barnens blickar sökte sig mot horisonten, alla visste vad som väntade. Skolan låg några mil från ett stort militärflygfält. Så här års brukade de ofta ha flygövning.

Den här gången kom sex Viggenplan. Ledarplanet körde först. Alldeles bakom detta följde två andra. Sen kom ytterligare tre, allihop så tätt tillsammans att det nästan såg ut som om de satt ihop. På mycket hög höjd och med oerhörd hastighet skar planen fram genom vårluften som en sylvass spjutspets. Barnen stod där som fastnaglade och såg hur flygplanen styrde rakt över skolgården. Ljudet från maskinerna överröstade allting annat, man kunde helt enkelt inte låta bli att titta. 

Därför var det ingen som la märke till att en av killarna inte reagerade som alla de andra. Om någon vänt sig om och sett in i hans ögon, skulle de varken sett beundran eller spänning. Istället brann blicken av en skräckfylld fasa, då de sex Viggenplanen styrde ner över skolgården. Skrikande rusade han över gårdsplanen. I ena hörnet fanns en gjuten soffa av cement. Killen kastade sig ner under den. Med armarna över huvudet låg han där och skrek medan de sex attackplanen mullrade förbi, tätt över skolgården.

Då fanns det inte en enda av eleverna som tittade bort mot flygplanen. Alla såg på killen.

- Är han helt knäpp? Tror han att det var på riktigt?

Nu råkade det vara så att deras lärare hade sett vad som hände. Egentligen stod det matte på schemat, men man fick inga tal räknade den timmen. Istället bad läraren att den nyinflyttade killen skulle förklara varför han reagerade som han gjorde. På bruten svenska började han berätta sitt livs historia.

 

- Jag kommer från ett land där det varit krig så länge jag kan minnas. Från början kanske människorna sprang ner i skyddsrummen då flyglarmet tjöt, men allt eftersom åren gick avtrubbades man och tappade respekten.

-Ibland gick larmet mitt i natten. Då struntade vi ofta i det. Staden där vi bodde var stor. Risken att en bomb skulle falla över just vårt hus tycktes så försvinnande liten. Därför låg vi oftast kvar. Om larmet ljöd under dagtid gick vi vanligtvis ner, fast inte när vi hade riktigt roligt. 

Pojken stannade upp i sin berättelse, liksom för att ta sats. 

- Den här dagen lekte vi i en park en bit hemifrån. Jag och en kompis hade klättrat högt upp i var sitt träd. Då gick flyglarmet. Vi tittade på varann och skakade på huvudet. Det kunde vara häftigt att se allting så högt uppifrån. Därför valde vi att stanna kvar. 

- Den här gången kom planen närmare än jag någonsin sett dem förut. De var så nära att vi till och med kunde läsa registreringsbeteckningen, ana konturerna av piloten någonstans där uppe. Och så såg vi en lucka öppnas, hörde det fasansfullt vinande ljudet då en bomb närmar sig. ett tag var jag rädd att den skulle falla över parken där vi lekte, men den gjorde inte det. Istället slog den ner några kvarter bort. Marken skakade till, en eldpelare sköt upp. Långsamt steg sedan den tjocka röken mot skyn.

- Jag satt där som förstelnad, men så släppte förlamningen. Jag kastade mig ner från trädet, rusade iväg genom parken, sprang den väg jag sprungit så många gånger förut. När jag rundat det sista hörnet blev jag bara stående.

Pojken gjorde en paus igen och svalde. Man såg hur han kämpade med en klump i halsen.

- Det som varit vårt hus... där flammade det största eldhav jag någonsin sett. Inne bland lågor och nedfallna husrester visste jag att min mamma och pappa fanns. Där hade jag mina småsyskon...

 

Aldrig hade det varit så tyst i klassen som när killen avslutat sin berättelse. Två saker ändrades efter den här händelsen. 

Det ena var att de andra i klassen bättre förstod varför invandrarkillen ibland betedde sig lite underligt och inte alltid var som sina klasskamrater.

Det andra inträffade samma kväll. Varenda en av dem som hört hans berättelse gick hem och kramade om sin mamma eller pappa hårdare än de kanske någonsin gjort förut. Killens historia hade hjälpt dem förstå hur mycket de trots allt hade där hemma.

 

 

För många av oss som bor i den södra delen av Sverige kommer nog den sjuttonde november 1995 att länge dröja sig kvar i minnet. Det var dagen då ingenting fungerade. redan i gryningen stod snödrivorna halvmeterhöga utanför husen och snön fortsatte att vräka ner.

Stormen piskade yrsnön in genom huden på den som till äventyrs vågade sig ut och kastvindar virvlade runt och gjorde sikten minimal. 

På sina håll packades snön till meterhöga vallar. Hundratals bilister var ute på vägarna i tio-femton timmar och stora snöröjningsmaskiner fastnade när de gav sig ut för att ploga. Ute på landet satt tusentals människor isolerade utan ström och utan någon möjlighet att ta sig ut. 

Flera månader senare gav jag mig ut i skogen ovanför området där vi bor. Snön hade smält men träden låg fortfarande omkullvräkta som ett jättelikt plockepinnspel. Jag kunde inte låta bli att känna en viss bävan när jag såg effekterna från stormen. Det hade varit farligt om man försökt söka skydd i skogen det där ödesmättade dygnet. 

När jag fortsatte min vandring kunde jag inte låta bli att fundera över varför vissa träd klarat av den bitvis trombliknande stormen, medan andra blåst omkull eller brutits tvärt över stammen.

Vissa träd hade fallit därför att de stod för ensamma och på alltför utsatta ställen. Jag behövde inte gå längre för att konstatera, att det var förenat med betydligt större risk för ett träd att växa uppe på en höjd än djupare in i skogen. Dessutom fanns det träd som hade fallit omkull därför att de haft en alltför yvig krona.

På något ställe spg jag att ett jättelikt träd brutits tvärs av. Också detta väckte min nyfikenhet. När jag kom fram och såg de uppfläkta träflisen anade jag vilka krafter som hade förmått slita av denna enorma stam. Samtidigt såg jag ett vitt, svampliknande mjöl inne i stammens kärna. Ingen kunde anat det från utsidan men den enorma eken höll på att ruttna inifrån.

Allra vanligast var det ändå att träden hade ryckts upp med rötterna. Jag kom till ett sådant ställe. Flera stora träd låg där med spretande rotsystem, jag fattade inte varför de inte klarat stormen. Men när jag kom närmare såg jag berghällen under. Den hade hindrat rötterna från att tränga ner djupt nog.

På andra ställen var det för sankt, man kunde se att rötterna ruttnat i vätan. Det sägs att ett friskt träd är lika vittförgrenat under som ovanför jord. Många träd föll nog den där novemberstormen därför att kronan var yvigare och större än rötterna. 

På sitt sätt kändes det nästan kusligt att gå där, det var som om jag bakom dessa träd kunde ana tragiska människoöden. För nog finns det människor som gått undet, därför att de stått alltför ensamma eller sökt sig till utsatta platser utan skydd. Livets höststormar har tagit många av dem. Eller andra som ägnar hela sitt liv åt att putsa på ytan. Allt ska se snyggt och ordentligt ut men inuti härjar rötsvampen. Deras stam håller inte när den verkligen prövas.

Och visst gäller lagen om rötternas förgrening också i människornas värld. En hög och yvig krona kräver ett djupare och mer vidsträckt rotsystem. Många av oss människor klarar inte livets stormar därför att rötterna inte är djupa nog. 

Det har gått ganska lång tid sedan den där höststormen, men jag minns fortfarande skadorna som stormen orsakade. För mig är bilden på näthinnan en allvarlig påminnselse. Det räcker inte att fasaden är hel, jag måste också ta hand om insidan, se till att ta den tid som krävs för att också vårda rötterna. 

 

Det var 1991, bara några månader efter det att Estland blivit ett fritt land. Jag fick följa med en mellanstadiekör till det lilla landet på andra sidan Östersjön. Vi bodde i familjer, hade konserter och uppträdanden på olika ställen. 

En eftermiddag skulle vi besöka ett barnhem långt ute på landet. 

Många av barnen var utvecklingsstörda, andra bodde på hemmet därför att föräldrarna inte kunde ta hand om dem. Var och en av barnen hade en säng och en liten byrå med kläder. Annars ägde de i stort sett ingenting. 

Det kändes så svårt att gå omkring bland dessa barn som i stort sett inte hade någonting av det som var självklart för oss. Vi kunde inte ens prata med dem, men vi kunde sjunga! Därför var det fantastiskt att få ta fram vår musikanläggning och sätta igång med både sång, musik och dans. Barnen från barnhemmet och alla deras vårdare satt där på golvet och tittade. Något sådant hade de aldrig sett tidigare. Först var ögonen förundrade, men snart tändes något i deras blick. Ett ljus av hopp och glädje som inte funnits där förut.

Innan sista sången var det min tur. På något sätt ville jag ge dem en känsla av hopp och framtidstro, få dem att förstå att de faktiskt var viktiga och betydde något. Personalen satt där också. Många av dem hade ett litet utvecklingsstört barn i famnen. Barnen var bleka och taniga, kläderna de bar kom säkert från någon klädinsamling och deras ögon saknade nyfikenhet och livsglädje.

Jag frågade barnen om de visste vad en fiol var för något. Tolken förklarade. När jag förvissat mig om att de flesta förstått började jag min berättelse:

 

Långt, långt härifrån finns en mycket stor stad som heter London. I den staden bodde det en pojke som tyckte om att spela fiol. Varje vecka åkte han ivåg till sin fiollärare och spelade. En eftermiddag stod han och väntade på bussen. Fiolen hade han lutat mot busskuren. Då råkade det komma någon som stötte till fiolen, den åkte rätt ut i gatan just som en buss kom. De breda däcken körde rätt över den lilla bräckliga fiolen. När bussen kört sin väg fick den stackars pojken plocka upp de söndertrasade resterna. Med tunga steg gick han upp till sin fiollärare och förklarade att han nog hade lite svårt att göra läxan till nästa gång. 

Fiolläraren granskade den trasiga fiolen, ingenting i världen kunde göra den hel igen.

- Var har du fått tag på fiolen, frågade läraren?

- Pappa köpte den på en loppmarknad. Jag tror han fick den för hundrafemtio pund.

- Jag har lite kontakter, sa läraren. För det priset bör jag kunna ordna något likvärdigt. 

Men av en händelse tog fiolläraren och bräckte upp det trasiga trästallet. Då fick han se en gammal ingravering. Läraren borstade av dammet. Med stigande fasa läste han vad som stod inne i den trasiga fiolen:

Ingen hade haft en aning om det. Men den där gamla fiolen var en äkta Stradivarius, gjord av den främste fiolbyggare som någonsin levt. En stradivariusfiol är värd åtskilliga miljoner pund. Förmodligen fick killen en annan fiol att spela på, men aldrig någonsin i sitt liv skulle han få spela på en äkta Stradivarius igen. 

 

När jag slutat min berättelse vände jag mig mot barnen:

- Du kanske känner dig som en sådan där fiol som man kan köpa på en loppmarknad. Ingen har talat om för dig att du är en Stradivarius. 
Gud har graverat in sitt märke inom dig. Även om det finns många som är snyggare, smartare, duktigare och även om ingen enda i världen upptäckt det, så finns det märket där ändå. Du är en äkta Stradivariusfiol!
Sällan har jag varit med om en starkare reaktion, inte bland barnen utan hos personalen. Jag såg hur deras ögon fylldes av tårar. Föreståndaren satt där med en liten utvecklingsstörd pojke i famnen. Hon kramade honom på ett sätt som hon kanske aldrig gjort förut. En äldre kvinna satt där ensam på en stol, hon gick fram och kramade om ett av barnen. Till och med tolken grät. 

På något förunderligt sätt kändes det som de upptäckte Stradivariusmärket hos barnen de skött under alla dessa år. Säkert hade de sett det förut, men nu var det tydligare. På något sätt tror jag nästan de anade fotspåren från honom som graverat in märket.

 

 

från boken "Under ytan" av Torgny Wirén & Mats Johansson

Gud är kärlek, och han älskar dig!

If God brings me to it, he will bring me through it.

Jag tror att vi alla möter motstånd i livet. 

Många kanske tycker att vi tror på fel saker osv.
Jag har själv varit med om mycket motstånd mot min tro. Jag lät det bryta ner mig och blev deprimerad av det. Så långt gick det.

Men! Jag har lärt mig nu att motståndet är ju egentligen ett bevis på att något finns, att saker händer när man ber. Man får försöka vända motståndet till något positivt trots att det är jättesvårt och det vet jag att det är!

Försök att inte låta motstånd bryta ner dig, för det är precis det de vill. Gud hjälper dig genom allt!

Jesus kirrar!
Idag hade jag ett beslut att ta kring min morgondag. Jag ville två saker men kunde bara välja en.

Jag valde det jag trodde var viktigast, det visade sig vara fel.
Efter jag berättat för min familj vad jag valt började jag må jättedåligt, jag fick verkligen ångest över vad jag hade valt, trots att det var det jag trodde Gud ville.

Efter några timmar så sa jag till min familj att jag ångrade mig, jag skulle göra det andra. Genast kände jag ett lugn och att det var rätt beslut.

Ibland är det man vill från början kanske inte det Gud vill. Då kommer det visa sig! 
Jag är tacksam att Gud visade mig vad han ville. Nu kanske jag kan göra något som får betyda något för andra.

Let go, let God.

En kompis till mig länkade en predikan som finns på youtube. Jag lyssnade på den och tyckte verkligen att den var jättebra!! så jag tänkte länka den till er så ni kan få se den också! 

 

 

Är man backad av bästa Gud så blir det bra!

Så ta 13 minuter av er tid till att lyssna och ta in detta om Guds kärlek! :)

Några bra bibelord på vägen! 

"Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner"
Matt 19:26

"Jesus såg på dem och sade: För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt."

"Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den."

 

Det är bra att läsa bibeln, det ska vara som ens dagliga bröd och inte bara något man tar fram när det behövs.

Ibland har jag jättesvårt att läsa bibeln, jag hittar inte inspiration till vad jag ska läsa och så slutar det med att jag gör något helt annat. Jag tror att det är bra att ändå försöka, så man kommer någonstans, men kom igår att Gud älskar dig även fast du inte läser bibeln dagligen!!

 

Att våga lita på Gud kan vara svårt. Att lita på att han gör det som är rätt för en, det kan vara jättesvårt! 

Man vet ofta själv vad man vill göra och vad man inte vill göra. Tänk om Gud har en plan som är tvärt emot vad man själv tänker att man vill? Man kanske t.ex. säger att man vägrar bli pastor. Sen efter några år står man där framme på estraden och predikar och har en anställning i en församling, som pastor. Församlingen växer och växer och man börjar fundera, varför ville jag inte bli pastor, när allt detta har hänt?
Jag tror att det är för att vi inte riktigt till 100% vågar lägga våra liv i Guds händer, vi litar inte riktigt tillräckligt mycket. Vi har ju ändå tankar och funderingar och värderingar. Men jag tror att om vi försöker släppa det vi tror att Gud tänker för våra liv, kommer han visa vad han har för planer. Och han vill inte att vi ska må dåligt, Gud har planer som är heelt sjukt bra, om vi bara litar på honom och följer honom. 

Jag är ofta väldigt feg och vågar inte följa vissa impulser. Men ibland har jag varit tvungen att göra det jag tror är rätt trots att jag inte vågar. Och det har alltid varit till välsignelse på något sätt, och efter jag har gjort något som jag tror kom från Gud, då känns det så bra, och jag får en närmare relation till honom. Nu handlar inte det här bara om stora saker som vilken väg i livet man ska gå. Det handlar om små vardagsgrejer.

Som att kanske skicka ett sms till en kompis som man gått och tänkt på, som kanske behöver uppmuntran. 

Det kan handla om att följa impulsen att ge en kompis en kram, gå fram till någon och säga att den har en snygg tröja, vad som helst som är positivt! Om man börjar våga med såna lite mindre grejer, då kommer det bli lättare och lättare att följa det Gud säger åt oss att göra! Det är vad jag tror på!

Jag har funderat lite på det här med att ge sitt liv till Gud. Tänk så läskigt, att ge sitt liv till någon annan? 

Jag tror inte det. Om man bestämmer sig för att ge sitt liv till Gud kommer han att göra det bästa som går av ditt liv!! Han är inte ute efter att vi ska ge upp att kämpa, vi ska bara låta Gud göra saker genom oss. Gud kommer aldrig göra något som vi vägrar med våra liv, vi har alltid ett val! 

Jag ser det inte som en börda eller något jobbigt att lägga mitt liv i Guds händer, jag ser det som en välsignelse. Fatta vad skönt att han bryr sig så mycket om just mig och han vill ta hand om mitt liv och göra det till något värdefullt. Han vill att jag ska få lysa och hjälpa andra människor! Det är just därför jag ska ge mitt liv till Gud. Eller egentligen ger man ju inte bort det, man delar det med Gud. Han vill att vi ska vara lyckliga! Och han kan göra oss lyckliga, bara vi låter honom göra det!

 

Kämpa inte emot, släpp ditt liv i Guds händer, jag lovar dig att det inte är en förlust på saker du önskar att du fick göra. För Gud är god mot oss, och litar vi på Gud så kommer han göra något fantastiskt av våra liv. Släpp all oro, Gud backar upp dig till 200% och han vill bara ditt bästa.

 

Detta betyder inte att allt kommer vara som en dans på rosor hela livet. För Gud ger oss prövningar och han låter oss gå igenom tunga saker. Men ingenting han gör i vårt liv, är något som vi inte klarar av. Han vet exakt vad vi kan klara och inte, även fast vi själva inte har någon aning. Man är oftast starkare än vad man tror, och det vet Gud! 

 

 

 

Ta er tid att be, för det gör verkligen skillnad!!