Det var länge sen jag skrev något här, dels för att mycket har hänt och dels för att jag inte har haft någon inspiration till att skriva. På den sidan har det varit öken.
Jag skulle vilja berätta om min dag.
Imorse ringde klockan och jag klev upp för att gå till jobbet. Redan då kände jag att jag hade ont i ryggen.
Jag gick till bussen, den vanliga lovssångsspellistan valde jag bort, istället lyssnade jag på annan musik.
När jag hoppat av bussen och gått till jobbet hade jag ännu mer ont i ryggen, och det blev bara värre och värre.
Dagen gick och efter jobbet åkte jag hem till min pojkvän. Vi såg på undervisning tillsammans, det var bra, men på något sätt kunde jag inte riktigt ta in vad han sa. Efter ett tag var det dags att dra till kyrkan på bön. Jag fick ondare och ondare ju närmare vi kom. När vi kom dit hade bönen flyttats fram ett tag så jag gick och fixade lunch till imorgon. På ica kände jag mig värre och värre. jag handlade och gick sedan tillbaka. Då hade jag bestämt mig, jag skulle ta nästa buss hem, så jag missade bönen.
Dels var jag trött, och hade vid det laget väldigt ont i ryggen, men det var också något som drog mig bort från bönen. Det var något jag kände som inte var rätt. Jag tänkte att det går över om jag kommer hem och får lägga mig tidigt och sova.
Jag och min pojkvän bad en bön och sen gick jag till bussen. När jag gått ner för alla trapporna till bussen insåg jag att jag missat den, trots att klockan på mobilen sa att det var 4 minuter kvar.
Jag hade nästan ångest vid det laget, skulle jag gå tillbaka till kyrkan? Möta känslan jag kände, och kriga upp för trapporna med en brinnande smärta i ryggen? Jag övervägde i några minuter innan jag började gå upp för trappan.
Halvvägs upp för trappan kom tårarna, det gjorde så ont.
Men på något sätt tog jag mig upp och in i kyrkan igen.
Jag satte mig på en bänk längst bak och lät tårarna rinna. Gud undrar varför jag försöker fly från hans närhet? Det gör mig irriterad, för att jag vet att det är sant. För att jag inte känner att jag förtjänar att han älskar mig. Men ingen gör det, han älskar oss av nåd!
Efter ett tag kommer min pojkvän fram till mig och undrar varför jag gråter och jag säger att det gör för ont. Han ber för min rygg, ber för helande. Men jag känner ingen skillnad. Då frågar han mig: har du någonsin blivit helad? Tror du att du kan bli helad? Tror du att Gud vill hela dig?
Tankarna flyger i huvudet, jag har inte blivit helad, tror jag att det går, tror jag att Gud vill?
Jag vet inte, men jag bestämmer mig för att säga ja, jag tror att Gud vill.
Han ber igen, samtidigt som en annan i kyrkan sätter igång Lifehouse- everything.
Efter bara några sekunder av bön är smärtan borta, och texten talar inte in i mitt liv, den skriker in i mitt hjärta.
Jag behövde Gud, jag behövde hans närhet, hans kärlek, hans helande hand.
När tårarna av smärta, glädje och kärlek är slut finns det kvar ett hjärta av kärlek, ett hjärta av Gud.
I bussen på vägen hem sätter jag på lifehouse igen och tittar upp mot himlen. Där visar Gud mig än en gång sin storhet. Han målar himlen i lila, rött, orange, gult, mörkblått, grått, vitt, turkost. Cirklar, sträck, prickar och andra mönster.
Han slutar aldrig att förvåna, han slutar aldrig att vilja vara nära oss, han slutar aldrig att vilja ha dig eller mig nära. Han ställde om min klocka, så att jag skulle missa bussen och gå tillbaka till kyrkan. Han skickade en låt som jag behövde, han skickade en människa som bad för mig som jag behövde, han visade mig sin storhet och mäktighet. Han visade att han och endast han är Gud!!
Om du som läser vill se klippet som skrek in i mitt hjärta så kolla här:
