beautyofgrace.blogg.se

Längtan

Förväntan

Kärlek

Hopp

 

känslor som fyller mig när jag ser framåt mot jullov.

Tack Jesus!

Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud. Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss.

 

1 Joh 4: 7-12

Det var i början av trettiotalet, skolläraren stod på trappan utanför det fattiga lilla torpet och bad att få stiga på. De båda föräldrarna släppte häpet in honom i köket. Han slog sig ner i kökssoffan och berättade att deras dotter klarade sig ovanligt bra i skolan, hon hade ett läshuvud långt utöver det vanliga. Det vore illa om hon inte fick möjlighet att studera vidare.

Föräldrarna hade inte fler barn. Visserligen var torpet litet men de lovade ändå att göra sitt yttersta för att flickan skulle få studera. Åren gick, föräldrarna höll sitt löfte och flickan lyckades med sina studier. Hon tillhörde de ytterst få torparflickor på den tiden som fick möjlighet att ta studenten.

Efter detta låg hela världen öppen för henne, hon kunde välja vilket framtidsyrke hon ville. Det blev juridikstudier i den kungliga huvudstaden. Också dessa studier gick ovanligt bra, alla förstod att det skulle bli något särskilt med den flickan. 

Men så kom det ett brev hemifrån torpet. Mamma berättade att pappa hade blivit svårt sjuk, han kunde inte längre ta hand om jorden och djuren.Och även om mamma inte skrev något om det, så kunde dottern ana en stilla vädjan mellan raderna att hon skulle försöka komma hem och hjälpa till. Flickan pratade med sina lärare. De menade att hon kunde göra studieuppehåll en termin eller två för att ta hand om sin pappa. Sedan var det bara att komma tillbaka och fullfölja studierna.

Flickan åkte hem, men det hon trodde skulle stanna vid några månader blev till fyrtio år. Nu gick hon där bakom kistan för att följa sin pappa till den sista vilan. Ett par grannar gick bakom henne och några gamla vänner, fler var vi inte. Jag gick sist.

Ingen sa något, var och en av oss gick i egna tankar. Det lilla följet kom fram till graven, mamman vilade där sedan mer än tio år tillbaka. Nu skulle de båda makarna åter förenas. Kistan sänktes, sedan steg den nu sextioåriga dottern fram för att ta avsked. Både hennes mor och far låg där, allt det hon offrat sitt liv på fanns nu begravt i mörk och kall jord.

Efter det stilla avskedet ute vid graven vandrade vi tillbaka mot kyrkan igen. Jag gick bredvid dottern. Då kunde jag inte annat än ställa den där frågan som nog de flesta av oss undrat över. 

-Känns inte detta bittert? frågade jag. Du lämnade framgångsrika juridikstudier för att ta hand om dina båda föräldrar. Du kunde arbetat som advokat eller domare på vilken ort som helst i landet. Istället fick du återvända till torpet hemma i Småland och nu har du följt både mamma och pappa till sista vilan.

Kvinnan såg förvånat på mig. Sedan skakade hon på huvudet.

- Nej, sa hon. Vem som helst skulle kunnat bli advokat eller domare, men vem som helst kunde inte ta hand om mina sjuka föräldrar. Jag är glad att jag gjorde det!

 

Djupt ner i den kristna skattkammaren finns kallelsetanken, tron på att Gud har en tanke med varje människa. För någon kan kallelsen innebära att ge sig iväg över halva jordklotet, för en annan handlar kallelsen om att lämna hemmet för att studera juridik. Och för en tredje kan det kanske innebära att stanna kvar hos sina åldrande föräldrar i ett litet torp i Småland.

Vilken kallelse vi än har, så är livets största glädje inte att bli berömd eller att lyckas. Det viktigaste är att bli det Gud vill vi ska bli och att vara där Gud vill vi ska vara. För honom finns inga små uppgifter eller obetydliga platser.

 

 

Jag tackar Gud for att du finns i mitt liv! Du e så sjukt bra! I Guds ögon är du hans unika ägodel, du e perfekt precis som du är!

 

Ett sånt meddelande fick jag igår. Och det förändrade hela min dag. Från att vara lite lagom less på allt, till att vara lycklig. Verligen lycklig, inifrån hjärtat.

Jag är glad att Gud har placerat den här människan i mitt liv. Sen jag lärde känna den här personen har jag börjat må så mycket bättre. Den här människan sprider så mycket glädje, glädje från Gud.

Det finns inte riktigt tillräcklig med ord för att förklara såhär hur tacksam jag är till Gud över den här människan och till personen, men det finns ett ord. 

Tack!

Det var en frisk och klar förmiddag i början av maj. Snön hade smält bort och vårfåglarna kvittrade från träden. Alla skolbarnen var ute på halv-tio rast. Vissa spelade fotboll, andra hoppade rep. Många stod där i små utspridda klungor och bara pratade.

Då hördes ett dovt muller någonstans långt bortifrån. Med ens upphörde all lek. Barnens blickar sökte sig mot horisonten, alla visste vad som väntade. Skolan låg några mil från ett stort militärflygfält. Så här års brukade de ofta ha flygövning.

Den här gången kom sex Viggenplan. Ledarplanet körde först. Alldeles bakom detta följde två andra. Sen kom ytterligare tre, allihop så tätt tillsammans att det nästan såg ut som om de satt ihop. På mycket hög höjd och med oerhörd hastighet skar planen fram genom vårluften som en sylvass spjutspets. Barnen stod där som fastnaglade och såg hur flygplanen styrde rakt över skolgården. Ljudet från maskinerna överröstade allting annat, man kunde helt enkelt inte låta bli att titta. 

Därför var det ingen som la märke till att en av killarna inte reagerade som alla de andra. Om någon vänt sig om och sett in i hans ögon, skulle de varken sett beundran eller spänning. Istället brann blicken av en skräckfylld fasa, då de sex Viggenplanen styrde ner över skolgården. Skrikande rusade han över gårdsplanen. I ena hörnet fanns en gjuten soffa av cement. Killen kastade sig ner under den. Med armarna över huvudet låg han där och skrek medan de sex attackplanen mullrade förbi, tätt över skolgården.

Då fanns det inte en enda av eleverna som tittade bort mot flygplanen. Alla såg på killen.

- Är han helt knäpp? Tror han att det var på riktigt?

Nu råkade det vara så att deras lärare hade sett vad som hände. Egentligen stod det matte på schemat, men man fick inga tal räknade den timmen. Istället bad läraren att den nyinflyttade killen skulle förklara varför han reagerade som han gjorde. På bruten svenska började han berätta sitt livs historia.

 

- Jag kommer från ett land där det varit krig så länge jag kan minnas. Från början kanske människorna sprang ner i skyddsrummen då flyglarmet tjöt, men allt eftersom åren gick avtrubbades man och tappade respekten.

-Ibland gick larmet mitt i natten. Då struntade vi ofta i det. Staden där vi bodde var stor. Risken att en bomb skulle falla över just vårt hus tycktes så försvinnande liten. Därför låg vi oftast kvar. Om larmet ljöd under dagtid gick vi vanligtvis ner, fast inte när vi hade riktigt roligt. 

Pojken stannade upp i sin berättelse, liksom för att ta sats. 

- Den här dagen lekte vi i en park en bit hemifrån. Jag och en kompis hade klättrat högt upp i var sitt träd. Då gick flyglarmet. Vi tittade på varann och skakade på huvudet. Det kunde vara häftigt att se allting så högt uppifrån. Därför valde vi att stanna kvar. 

- Den här gången kom planen närmare än jag någonsin sett dem förut. De var så nära att vi till och med kunde läsa registreringsbeteckningen, ana konturerna av piloten någonstans där uppe. Och så såg vi en lucka öppnas, hörde det fasansfullt vinande ljudet då en bomb närmar sig. ett tag var jag rädd att den skulle falla över parken där vi lekte, men den gjorde inte det. Istället slog den ner några kvarter bort. Marken skakade till, en eldpelare sköt upp. Långsamt steg sedan den tjocka röken mot skyn.

- Jag satt där som förstelnad, men så släppte förlamningen. Jag kastade mig ner från trädet, rusade iväg genom parken, sprang den väg jag sprungit så många gånger förut. När jag rundat det sista hörnet blev jag bara stående.

Pojken gjorde en paus igen och svalde. Man såg hur han kämpade med en klump i halsen.

- Det som varit vårt hus... där flammade det största eldhav jag någonsin sett. Inne bland lågor och nedfallna husrester visste jag att min mamma och pappa fanns. Där hade jag mina småsyskon...

 

Aldrig hade det varit så tyst i klassen som när killen avslutat sin berättelse. Två saker ändrades efter den här händelsen. 

Det ena var att de andra i klassen bättre förstod varför invandrarkillen ibland betedde sig lite underligt och inte alltid var som sina klasskamrater.

Det andra inträffade samma kväll. Varenda en av dem som hört hans berättelse gick hem och kramade om sin mamma eller pappa hårdare än de kanske någonsin gjort förut. Killens historia hade hjälpt dem förstå hur mycket de trots allt hade där hemma.

 

 

Den här veckan har jag gått upp 10 minuter tidigare varje morgon för att ta en stund med Gud innan dagen drar igång.

Varje dag har det lett till något bra!
Idag fick jag sitta och prata med en väldigt bra vän om kristendom, pressen på ungdomar och allt möjligt. Han är inte kristen själv men jag kände mig ändå accepterad. Vi kunde ha en riktigt bra diskussion och det var så skönt att få prata av sig lite! Det är sånt riktiga vänner är till för. Även om man inte delar åsikter om allt så måste man lära sig att acceptera varandra. 

Jag tror också att det är viktigt att veta vad andra tror och tycker, för att om man bara pratar med andra kristna tror jag man blir för insnöad i sin egna värld. Det är nyttigt att höra andras åsikter helt enkelt! 

Det sköna med den här vännen är att han verkligen bryr sig och accepterar mig ändå. 

Tummen upp för bra vänner! 

 

 

 

För många av oss som bor i den södra delen av Sverige kommer nog den sjuttonde november 1995 att länge dröja sig kvar i minnet. Det var dagen då ingenting fungerade. redan i gryningen stod snödrivorna halvmeterhöga utanför husen och snön fortsatte att vräka ner.

Stormen piskade yrsnön in genom huden på den som till äventyrs vågade sig ut och kastvindar virvlade runt och gjorde sikten minimal. 

På sina håll packades snön till meterhöga vallar. Hundratals bilister var ute på vägarna i tio-femton timmar och stora snöröjningsmaskiner fastnade när de gav sig ut för att ploga. Ute på landet satt tusentals människor isolerade utan ström och utan någon möjlighet att ta sig ut. 

Flera månader senare gav jag mig ut i skogen ovanför området där vi bor. Snön hade smält men träden låg fortfarande omkullvräkta som ett jättelikt plockepinnspel. Jag kunde inte låta bli att känna en viss bävan när jag såg effekterna från stormen. Det hade varit farligt om man försökt söka skydd i skogen det där ödesmättade dygnet. 

När jag fortsatte min vandring kunde jag inte låta bli att fundera över varför vissa träd klarat av den bitvis trombliknande stormen, medan andra blåst omkull eller brutits tvärt över stammen.

Vissa träd hade fallit därför att de stod för ensamma och på alltför utsatta ställen. Jag behövde inte gå längre för att konstatera, att det var förenat med betydligt större risk för ett träd att växa uppe på en höjd än djupare in i skogen. Dessutom fanns det träd som hade fallit omkull därför att de haft en alltför yvig krona.

På något ställe spg jag att ett jättelikt träd brutits tvärs av. Också detta väckte min nyfikenhet. När jag kom fram och såg de uppfläkta träflisen anade jag vilka krafter som hade förmått slita av denna enorma stam. Samtidigt såg jag ett vitt, svampliknande mjöl inne i stammens kärna. Ingen kunde anat det från utsidan men den enorma eken höll på att ruttna inifrån.

Allra vanligast var det ändå att träden hade ryckts upp med rötterna. Jag kom till ett sådant ställe. Flera stora träd låg där med spretande rotsystem, jag fattade inte varför de inte klarat stormen. Men när jag kom närmare såg jag berghällen under. Den hade hindrat rötterna från att tränga ner djupt nog.

På andra ställen var det för sankt, man kunde se att rötterna ruttnat i vätan. Det sägs att ett friskt träd är lika vittförgrenat under som ovanför jord. Många träd föll nog den där novemberstormen därför att kronan var yvigare och större än rötterna. 

På sitt sätt kändes det nästan kusligt att gå där, det var som om jag bakom dessa träd kunde ana tragiska människoöden. För nog finns det människor som gått undet, därför att de stått alltför ensamma eller sökt sig till utsatta platser utan skydd. Livets höststormar har tagit många av dem. Eller andra som ägnar hela sitt liv åt att putsa på ytan. Allt ska se snyggt och ordentligt ut men inuti härjar rötsvampen. Deras stam håller inte när den verkligen prövas.

Och visst gäller lagen om rötternas förgrening också i människornas värld. En hög och yvig krona kräver ett djupare och mer vidsträckt rotsystem. Många av oss människor klarar inte livets stormar därför att rötterna inte är djupa nog. 

Det har gått ganska lång tid sedan den där höststormen, men jag minns fortfarande skadorna som stormen orsakade. För mig är bilden på näthinnan en allvarlig påminnselse. Det räcker inte att fasaden är hel, jag måste också ta hand om insidan, se till att ta den tid som krävs för att också vårda rötterna. 

 

Det var 1991, bara några månader efter det att Estland blivit ett fritt land. Jag fick följa med en mellanstadiekör till det lilla landet på andra sidan Östersjön. Vi bodde i familjer, hade konserter och uppträdanden på olika ställen. 

En eftermiddag skulle vi besöka ett barnhem långt ute på landet. 

Många av barnen var utvecklingsstörda, andra bodde på hemmet därför att föräldrarna inte kunde ta hand om dem. Var och en av barnen hade en säng och en liten byrå med kläder. Annars ägde de i stort sett ingenting. 

Det kändes så svårt att gå omkring bland dessa barn som i stort sett inte hade någonting av det som var självklart för oss. Vi kunde inte ens prata med dem, men vi kunde sjunga! Därför var det fantastiskt att få ta fram vår musikanläggning och sätta igång med både sång, musik och dans. Barnen från barnhemmet och alla deras vårdare satt där på golvet och tittade. Något sådant hade de aldrig sett tidigare. Först var ögonen förundrade, men snart tändes något i deras blick. Ett ljus av hopp och glädje som inte funnits där förut.

Innan sista sången var det min tur. På något sätt ville jag ge dem en känsla av hopp och framtidstro, få dem att förstå att de faktiskt var viktiga och betydde något. Personalen satt där också. Många av dem hade ett litet utvecklingsstört barn i famnen. Barnen var bleka och taniga, kläderna de bar kom säkert från någon klädinsamling och deras ögon saknade nyfikenhet och livsglädje.

Jag frågade barnen om de visste vad en fiol var för något. Tolken förklarade. När jag förvissat mig om att de flesta förstått började jag min berättelse:

 

Långt, långt härifrån finns en mycket stor stad som heter London. I den staden bodde det en pojke som tyckte om att spela fiol. Varje vecka åkte han ivåg till sin fiollärare och spelade. En eftermiddag stod han och väntade på bussen. Fiolen hade han lutat mot busskuren. Då råkade det komma någon som stötte till fiolen, den åkte rätt ut i gatan just som en buss kom. De breda däcken körde rätt över den lilla bräckliga fiolen. När bussen kört sin väg fick den stackars pojken plocka upp de söndertrasade resterna. Med tunga steg gick han upp till sin fiollärare och förklarade att han nog hade lite svårt att göra läxan till nästa gång. 

Fiolläraren granskade den trasiga fiolen, ingenting i världen kunde göra den hel igen.

- Var har du fått tag på fiolen, frågade läraren?

- Pappa köpte den på en loppmarknad. Jag tror han fick den för hundrafemtio pund.

- Jag har lite kontakter, sa läraren. För det priset bör jag kunna ordna något likvärdigt. 

Men av en händelse tog fiolläraren och bräckte upp det trasiga trästallet. Då fick han se en gammal ingravering. Läraren borstade av dammet. Med stigande fasa läste han vad som stod inne i den trasiga fiolen:

Ingen hade haft en aning om det. Men den där gamla fiolen var en äkta Stradivarius, gjord av den främste fiolbyggare som någonsin levt. En stradivariusfiol är värd åtskilliga miljoner pund. Förmodligen fick killen en annan fiol att spela på, men aldrig någonsin i sitt liv skulle han få spela på en äkta Stradivarius igen. 

 

När jag slutat min berättelse vände jag mig mot barnen:

- Du kanske känner dig som en sådan där fiol som man kan köpa på en loppmarknad. Ingen har talat om för dig att du är en Stradivarius. 
Gud har graverat in sitt märke inom dig. Även om det finns många som är snyggare, smartare, duktigare och även om ingen enda i världen upptäckt det, så finns det märket där ändå. Du är en äkta Stradivariusfiol!
Sällan har jag varit med om en starkare reaktion, inte bland barnen utan hos personalen. Jag såg hur deras ögon fylldes av tårar. Föreståndaren satt där med en liten utvecklingsstörd pojke i famnen. Hon kramade honom på ett sätt som hon kanske aldrig gjort förut. En äldre kvinna satt där ensam på en stol, hon gick fram och kramade om ett av barnen. Till och med tolken grät. 

På något förunderligt sätt kändes det som de upptäckte Stradivariusmärket hos barnen de skött under alla dessa år. Säkert hade de sett det förut, men nu var det tydligare. På något sätt tror jag nästan de anade fotspåren från honom som graverat in märket.

 

 

från boken "Under ytan" av Torgny Wirén & Mats Johansson

Låt Gud komma in i ditt liv!!!

Alla vill vi känna oss uppskattade då och då

Alla vill vi känna oss accepterade

Alla vill vi ibland höra: "bra jobbat"

 

Ibland känner man sig inte uppskattad

Ibland känner man sig inte accepterad

Ibland är allt man hör bara klagomål på ens prestationer

 

Det är jobbigt. Det är tungt

 

Livet är inte alltid lätt och inte alltid som vi vill.
Jag tror att det ändå har sin funktion.

För när allt gick emot mig, när allt som kom ur min kropp bara var gråt.

När tårarna rann och människor skrattade.

När jag inte orkade hålla upp gnistan, när andra inte accepterade mig.

När andra stötte ut mig ur gruppen, då fanns han där.

Han som accepterade mig, han som viskade till mig

"Du kan, du är stark. Låt inte deras ord få dig att falla"

 

Han som alltid visar kärlek.

 

Jesus