När oron blir för stor
5kommentarer
Jag brukar ganska ofta oroa mig för saker. Jag är rädd för mycket.
Hur det ska gå i skolan, om jag kommer orka med allt som händer.
Hur framtiden ser ut, vad ska jag bli, vad ska jag göra?
Jag är rädd för ensamhet. Jag är rädd för att ställas inför jobbiga situationer
Jag oroar mig och är rädd för mycket egentligen.
Jag oroar mig och är rädd för mycket egentligen.
Det är jobbigt! Att vara orolig och rädd tar på krafter man behöver till annat. Så varför är jag då det?
Varför kan jag inte bara släppa det?
Den här kvällen har jag varit rädd att det ska hända saker med de männniskor jag älskar. Ibland får jag nåt konstigt ryck och är jätterädd att något ska hända någon. Det är en konstig känsla som kommer krypande. En känsla som säger att jag borde vara rädd. En känsla som säger att något kommer hända. Ingen gång då jag har haft den här känslan har det hänt något. Så varför låter jag känslan ta över?
Därför att jag är rädd att nån gång kommer det vara sant. Jag är rädd att jag inte kommer orka. Nån gång kommer det hända något med någon jag älskar. Men vad tjänar det egentligen till att vara orolig? Jag kommer aldrig veta i förväg när något kommer hända. Det blir lite som att sörja något som inte har hänt. Det är illa ju, det är jobbigt.
Jag tänkte att det kanske blir lite bättre om jag sätter igång lite lovsång, då kanske oron lägger sig lite. Men spotify ville inte fungera. Jag kom inte åt min musik på min dator, och youtube ville inte heller fungera. Jag tänkte, varför? Varför händer det här just nu?
Jag snackade lite med en kompis, inte om det här, utan bara helt vardagliga grejer. Jag skrev att jag skulle läsa bibeln. Han skrev: Johannes 14. Jag tänkte i mitt huvud, "jag kan skriva att jag ska läsa det", men egentligen ville jag läsa något annat. Jag vet inte varför, men något sa till mig att jag inte skulle läsa det stället. Jag har ingen aning om varför. Men jag tog fram bibeln och tvingade mig själv att slå upp Johannes 14, jag hade ju trots allt sagt att jag skulle läsa det. Redan första versen inser jag varför. I Johannesevangeliet kapitel 14 och vers 1 står det: "Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig."
All den här oron, all rädslan och känslan av att inte vilja läsa det bibelordet, att det inte fungerade att sätta igång lovsång någonstans, det kom inte från Gud. Det var något som ville att jag skulle gräva ner mig i min oro, något som inte ville att Gud skulle nå fram till mig när jag behöver honom.
Men vill du veta en god nyhet?
Gud har övervunnit det onda!
Gud är god, och han är så mycket större än allt annat!
Gud är större än oro!
Gud är större än rädsla!
Gud är större än alla onda krafter som finns!
Gud är större än allt annat!
Gud har övervunnit allt annat!!
Gud är så stor, han är så god och han vill oss väl.
När andra inte vill att vi ska lyckas, när andra gör sitt bästa för att få dig ledsen, när andra vill se dig misslyckas.
Då står Gud med dig och tror på dig. Han vet att du kan lyckas, han hejar på dig och han vill se dig lycklig. Gud fyller dig med kärlek! Han sände sin son, att dö för dig. För att du skulle få leva.
Låt då inte oron ta över. Låt inte rädslan ta över. Låt inget annat än Gud ta över ditt liv.
Tro på Gud och lägg ditt liv i Guds händer, då kommer det ske stora saker.
Gud sviker aldrig!
5 kommentarer
Lollo
12 Jan 2013 16:00
AMEN!
Liv
12 Jan 2013 18:36
Ååh tack för att du delade med dig av det här!! :')
Är faktiskt just nu inne i en stor stressperiod och oroar mig varje dag, varje minut egentligen, om jag kommer att hinna med allt, hur ska det gå med ditt och datt och så vidare... Och då har jag dessutom inte "hunnit med" Gud samtidigt... Så TACK för det här!! <3 Det känns mycket bättre nu!! <3
Malin
12 Jan 2013 19:36
Åh!! Gud är så himmelskt bra! Och bra skrivet av dig! Tack för att du delar med dig!
E
12 Jan 2013 23:24
AMEN!! :D
E
12 Jan 2013 23:25
Hahaha fail, länkade till nån annan blogg xD men AMEN fortfarande!
Kommentera