Stradivarius
1kommentarer
Det var 1991, bara några månader efter det att Estland blivit ett fritt land. Jag fick följa med en mellanstadiekör till det lilla landet på andra sidan Östersjön. Vi bodde i familjer, hade konserter och uppträdanden på olika ställen.
En eftermiddag skulle vi besöka ett barnhem långt ute på landet.
Många av barnen var utvecklingsstörda, andra bodde på hemmet därför att föräldrarna inte kunde ta hand om dem. Var och en av barnen hade en säng och en liten byrå med kläder. Annars ägde de i stort sett ingenting.
Det kändes så svårt att gå omkring bland dessa barn som i stort sett inte hade någonting av det som var självklart för oss. Vi kunde inte ens prata med dem, men vi kunde sjunga! Därför var det fantastiskt att få ta fram vår musikanläggning och sätta igång med både sång, musik och dans. Barnen från barnhemmet och alla deras vårdare satt där på golvet och tittade. Något sådant hade de aldrig sett tidigare. Först var ögonen förundrade, men snart tändes något i deras blick. Ett ljus av hopp och glädje som inte funnits där förut.
Innan sista sången var det min tur. På något sätt ville jag ge dem en känsla av hopp och framtidstro, få dem att förstå att de faktiskt var viktiga och betydde något. Personalen satt där också. Många av dem hade ett litet utvecklingsstört barn i famnen. Barnen var bleka och taniga, kläderna de bar kom säkert från någon klädinsamling och deras ögon saknade nyfikenhet och livsglädje.
Jag frågade barnen om de visste vad en fiol var för något. Tolken förklarade. När jag förvissat mig om att de flesta förstått började jag min berättelse:
Långt, långt härifrån finns en mycket stor stad som heter London. I den staden bodde det en pojke som tyckte om att spela fiol. Varje vecka åkte han ivåg till sin fiollärare och spelade. En eftermiddag stod han och väntade på bussen. Fiolen hade han lutat mot busskuren. Då råkade det komma någon som stötte till fiolen, den åkte rätt ut i gatan just som en buss kom. De breda däcken körde rätt över den lilla bräckliga fiolen. När bussen kört sin väg fick den stackars pojken plocka upp de söndertrasade resterna. Med tunga steg gick han upp till sin fiollärare och förklarade att han nog hade lite svårt att göra läxan till nästa gång.
Fiolläraren granskade den trasiga fiolen, ingenting i världen kunde göra den hel igen.
- Var har du fått tag på fiolen, frågade läraren?
- Pappa köpte den på en loppmarknad. Jag tror han fick den för hundrafemtio pund.
- Jag har lite kontakter, sa läraren. För det priset bör jag kunna ordna något likvärdigt.
Men av en händelse tog fiolläraren och bräckte upp det trasiga trästallet. Då fick han se en gammal ingravering. Läraren borstade av dammet. Med stigande fasa läste han vad som stod inne i den trasiga fiolen:
"Stradivarius".
Ingen hade haft en aning om det. Men den där gamla fiolen var en äkta Stradivarius, gjord av den främste fiolbyggare som någonsin levt. En stradivariusfiol är värd åtskilliga miljoner pund. Förmodligen fick killen en annan fiol att spela på, men aldrig någonsin i sitt liv skulle han få spela på en äkta Stradivarius igen.
När jag slutat min berättelse vände jag mig mot barnen:
- Du kanske känner dig som en sådan där fiol som man kan köpa på en loppmarknad. Ingen har talat om för dig att du är en Stradivarius.
Gud har graverat in sitt märke inom dig. Även om det finns många som är snyggare, smartare, duktigare och även om ingen enda i världen upptäckt det, så finns det märket där ändå. Du är en äkta Stradivariusfiol!
Sällan har jag varit med om en starkare reaktion, inte bland barnen utan hos personalen. Jag såg hur deras ögon fylldes av tårar. Föreståndaren satt där med en liten utvecklingsstörd pojke i famnen. Hon kramade honom på ett sätt som hon kanske aldrig gjort förut. En äldre kvinna satt där ensam på en stol, hon gick fram och kramade om ett av barnen. Till och med tolken grät.
Gud har graverat in sitt märke inom dig. Även om det finns många som är snyggare, smartare, duktigare och även om ingen enda i världen upptäckt det, så finns det märket där ändå. Du är en äkta Stradivariusfiol!
Sällan har jag varit med om en starkare reaktion, inte bland barnen utan hos personalen. Jag såg hur deras ögon fylldes av tårar. Föreståndaren satt där med en liten utvecklingsstörd pojke i famnen. Hon kramade honom på ett sätt som hon kanske aldrig gjort förut. En äldre kvinna satt där ensam på en stol, hon gick fram och kramade om ett av barnen. Till och med tolken grät.
På något förunderligt sätt kändes det som de upptäckte Stradivariusmärket hos barnen de skött under alla dessa år. Säkert hade de sett det förut, men nu var det tydligare. På något sätt tror jag nästan de anade fotspåren från honom som graverat in märket.
från boken "Under ytan" av Torgny Wirén & Mats Johansson
1 kommentarer
Miguel
06 Dec 2012 18:06
Denna berattelse fick mig att finna karleken for barnen pa mitt jobb! Det ar inte varldens snallaste barn om man sager sa! Men jag vet att Stradivariusmarket aven finns hos dem!!! :D Tack! Gud ar god!
Kommentera