På rätt plats i livet
0kommentarer
Det var i början av trettiotalet, skolläraren stod på trappan utanför det fattiga lilla torpet och bad att få stiga på. De båda föräldrarna släppte häpet in honom i köket. Han slog sig ner i kökssoffan och berättade att deras dotter klarade sig ovanligt bra i skolan, hon hade ett läshuvud långt utöver det vanliga. Det vore illa om hon inte fick möjlighet att studera vidare.
Föräldrarna hade inte fler barn. Visserligen var torpet litet men de lovade ändå att göra sitt yttersta för att flickan skulle få studera. Åren gick, föräldrarna höll sitt löfte och flickan lyckades med sina studier. Hon tillhörde de ytterst få torparflickor på den tiden som fick möjlighet att ta studenten.
Efter detta låg hela världen öppen för henne, hon kunde välja vilket framtidsyrke hon ville. Det blev juridikstudier i den kungliga huvudstaden. Också dessa studier gick ovanligt bra, alla förstod att det skulle bli något särskilt med den flickan.
Men så kom det ett brev hemifrån torpet. Mamma berättade att pappa hade blivit svårt sjuk, han kunde inte längre ta hand om jorden och djuren.Och även om mamma inte skrev något om det, så kunde dottern ana en stilla vädjan mellan raderna att hon skulle försöka komma hem och hjälpa till. Flickan pratade med sina lärare. De menade att hon kunde göra studieuppehåll en termin eller två för att ta hand om sin pappa. Sedan var det bara att komma tillbaka och fullfölja studierna.
Flickan åkte hem, men det hon trodde skulle stanna vid några månader blev till fyrtio år. Nu gick hon där bakom kistan för att följa sin pappa till den sista vilan. Ett par grannar gick bakom henne och några gamla vänner, fler var vi inte. Jag gick sist.
Ingen sa något, var och en av oss gick i egna tankar. Det lilla följet kom fram till graven, mamman vilade där sedan mer än tio år tillbaka. Nu skulle de båda makarna åter förenas. Kistan sänktes, sedan steg den nu sextioåriga dottern fram för att ta avsked. Både hennes mor och far låg där, allt det hon offrat sitt liv på fanns nu begravt i mörk och kall jord.
Efter det stilla avskedet ute vid graven vandrade vi tillbaka mot kyrkan igen. Jag gick bredvid dottern. Då kunde jag inte annat än ställa den där frågan som nog de flesta av oss undrat över.
-Känns inte detta bittert? frågade jag. Du lämnade framgångsrika juridikstudier för att ta hand om dina båda föräldrar. Du kunde arbetat som advokat eller domare på vilken ort som helst i landet. Istället fick du återvända till torpet hemma i Småland och nu har du följt både mamma och pappa till sista vilan.
Kvinnan såg förvånat på mig. Sedan skakade hon på huvudet.
- Nej, sa hon. Vem som helst skulle kunnat bli advokat eller domare, men vem som helst kunde inte ta hand om mina sjuka föräldrar. Jag är glad att jag gjorde det!
Djupt ner i den kristna skattkammaren finns kallelsetanken, tron på att Gud har en tanke med varje människa. För någon kan kallelsen innebära att ge sig iväg över halva jordklotet, för en annan handlar kallelsen om att lämna hemmet för att studera juridik. Och för en tredje kan det kanske innebära att stanna kvar hos sina åldrande föräldrar i ett litet torp i Småland.
Vilken kallelse vi än har, så är livets största glädje inte att bli berömd eller att lyckas. Det viktigaste är att bli det Gud vill vi ska bli och att vara där Gud vill vi ska vara. För honom finns inga små uppgifter eller obetydliga platser.
från boken "Under ytan" av Torgny Wirén & Mats Johansson
Kommentera