Höststormen den sjuttonde november
1kommentarer
För många av oss som bor i den södra delen av Sverige kommer nog den sjuttonde november 1995 att länge dröja sig kvar i minnet. Det var dagen då ingenting fungerade. redan i gryningen stod snödrivorna halvmeterhöga utanför husen och snön fortsatte att vräka ner.
Stormen piskade yrsnön in genom huden på den som till äventyrs vågade sig ut och kastvindar virvlade runt och gjorde sikten minimal.
På sina håll packades snön till meterhöga vallar. Hundratals bilister var ute på vägarna i tio-femton timmar och stora snöröjningsmaskiner fastnade när de gav sig ut för att ploga. Ute på landet satt tusentals människor isolerade utan ström och utan någon möjlighet att ta sig ut.
Flera månader senare gav jag mig ut i skogen ovanför området där vi bor. Snön hade smält men träden låg fortfarande omkullvräkta som ett jättelikt plockepinnspel. Jag kunde inte låta bli att känna en viss bävan när jag såg effekterna från stormen. Det hade varit farligt om man försökt söka skydd i skogen det där ödesmättade dygnet.
När jag fortsatte min vandring kunde jag inte låta bli att fundera över varför vissa träd klarat av den bitvis trombliknande stormen, medan andra blåst omkull eller brutits tvärt över stammen.
Vissa träd hade fallit därför att de stod för ensamma och på alltför utsatta ställen. Jag behövde inte gå längre för att konstatera, att det var förenat med betydligt större risk för ett träd att växa uppe på en höjd än djupare in i skogen. Dessutom fanns det träd som hade fallit omkull därför att de haft en alltför yvig krona.
På något ställe spg jag att ett jättelikt träd brutits tvärs av. Också detta väckte min nyfikenhet. När jag kom fram och såg de uppfläkta träflisen anade jag vilka krafter som hade förmått slita av denna enorma stam. Samtidigt såg jag ett vitt, svampliknande mjöl inne i stammens kärna. Ingen kunde anat det från utsidan men den enorma eken höll på att ruttna inifrån.
Allra vanligast var det ändå att träden hade ryckts upp med rötterna. Jag kom till ett sådant ställe. Flera stora träd låg där med spretande rotsystem, jag fattade inte varför de inte klarat stormen. Men när jag kom närmare såg jag berghällen under. Den hade hindrat rötterna från att tränga ner djupt nog.
På andra ställen var det för sankt, man kunde se att rötterna ruttnat i vätan. Det sägs att ett friskt träd är lika vittförgrenat under som ovanför jord. Många träd föll nog den där novemberstormen därför att kronan var yvigare och större än rötterna.
På sitt sätt kändes det nästan kusligt att gå där, det var som om jag bakom dessa träd kunde ana tragiska människoöden. För nog finns det människor som gått undet, därför att de stått alltför ensamma eller sökt sig till utsatta platser utan skydd. Livets höststormar har tagit många av dem. Eller andra som ägnar hela sitt liv åt att putsa på ytan. Allt ska se snyggt och ordentligt ut men inuti härjar rötsvampen. Deras stam håller inte när den verkligen prövas.
Och visst gäller lagen om rötternas förgrening också i människornas värld. En hög och yvig krona kräver ett djupare och mer vidsträckt rotsystem. Många av oss människor klarar inte livets stormar därför att rötterna inte är djupa nog.
Det har gått ganska lång tid sedan den där höststormen, men jag minns fortfarande skadorna som stormen orsakade. För mig är bilden på näthinnan en allvarlig påminnselse. Det räcker inte att fasaden är hel, jag måste också ta hand om insidan, se till att ta den tid som krävs för att också vårda rötterna.
från boken "Under ytan" av Torgny Wirén & Mats Johansson
1 kommentarer
Miguel
06 Dec 2012 18:36
Sjukt bra berattelse! Det ar nice hur Gud kan anvanda saker som hander i det verkliga livet for att forklara och fa oss att forsta saker och ting! Denna berattelse bevisar hur vi maste bevara vara hjartan (vart inre) och soka efter Gud (var rot) sa att vi ska kunna sta fast nar stormen kommer!
Kommentera